Plötsligt händer det

Vi matar änderna idag.

De skulle absolut få våra gamla scones tyckte Sonja. Vattnet ligger runt knuten, solen skiner och jag behövde en pluggpaus.

Solen värmde inte tillräckligt i den hårda blåsten. För att hålla värmen lekte jag flygplan med Sonja som tjoade förnöjt. Knak.

Ja. Vad trodde jag själv. Otränad efter lunginflammationen och bara suttit de senaste dagarna. Sen ut och bli kall. Jag tog mig hem i alla fall. Hoppade över att gå vidare till lekparken. Smörja, smörja. Varma kläder.

Vad är det med oss och våra kroppar? Varför är det så lätt att ha en övertro till sin kapacitet? För att i nästa stund inte tro sig klara av någonting för den delen?

Nej. Jag får väl ta det här som ett starkt tecken på att jag måste hitta bättre hälsorutiner så kroppen orkar. Och inte bara orkar. Mår kanon helst!

Grundläggande för min hälsa är sömn men det har vi hittat rutiner för nu. Mat då... svårare men jag ser mönster och fallgropar jag ska akta mig för. Träning. Här är nöten som ska knäckas. Har inte detta naturligt. När jag sätter igång så tar jag i för hårt. Blir sjuk eller får ont och slutar inom tre månader. Jag måste hitta en rutin som funkar i längden. Problemet är att det känns så bra att röra på sig så jag blir liksom lite hög och vill bara ha mer. Måste hålla mig tillbaka. Måtta. Måtta. Nätt och fint. Inte mina slagord direkt men skam den som ger sig.

Snart nytt år också. Nystarternas högsäsong.

//Åsa

När det är på väg och nära

Är det inte en speciell känsla när det vänder?

Idag är det ljuset vi väntar på. Inget har hänt ännu. Men vi känner en lättnad i alla fall.
Är det inte så med det mesta? Bara vi vet att förändringen börjat så känns det bättre.

Ibland.

För ibland blir det outhärdligt. Vi vet att det ska komma snart men det är ju ingen tröst för vi står kvar här och väntar. Undrar varför man reagerar så.

Just nu när julledigheten är så nära tog tröttheten över. Tyvärr lite i förtid. Är ju en del att fixa kvar. Så jag försöker att sprida ut, göra roligt och ta det så lugnt det går. Julen kommer ju och går som varje år. Vi blir mätta som varje år. Vi blir trötta på julmat på Annandagen som varje år. Vi träffar därför alla vi känner på Thaien som varje år.

Kanske är det för att Sonja finns som jag tar lite lättare på alla detaljer. Det viktiga är att vi får familjetid. Både stor- och lillfamiljen.

Jag längtar efter att konstatera att Kalle Anka är rätt trist, julklappsspelet och ris á la Malta. Efter det massor med utelek vare sig det är snö eller tö.

Sonja - hon längtar efter Tomten och julklappar. Det blir första gången och det är väldigt pirrigt. För henne har ingenting vänt ännu och det börjar bli på gränsen till outhärdligt. För nu är det nära, så nära, så nära...

//Åsa

Mardrömmar och drömmar

"Jag vill ha julafton. Jag vill ha julklappar."

Sonja pratar i sömnen en hel del just nu. Förra veckan handlade det om att hon ville pussla själv. I natt var det tydligen julafton som var problemet.

Jag tycker det är så härligt att höra vad som är stora problem i hennes liv. Så basic. Och så ska det ju vara när man snart fyller tre år. Man ska inte ha större bekymmer än så. Hon blir mätt varje dag, har en mjuk säng att sova i, varma kläder och en familj som älskar henne och behandlar henne bra.

Tyvärr är det många vuxna som i perioder eller för evigt förirrar sig och börjar ha "stora problem" på samma nivå som treåringar. I-landsproblem ni vet. Jag hamnar också där ibland.

Så klart man ska ha rätt att bekymra sig för att kulören på väggen i matsalen inte blev riktigt som man tänkt sig eller att man måste stressa iväg och köpa en ny klänning för kvällens fest eftersom man är trött på de gamla. Men bara bekymra sig.

Det är när såna problem blir riktiga problem som vi har ett problem. Öh...

F brukar säga "det var för länge sedan vi hade krig i det här landet" och jag förstår vad han menar. Om man har haft lite riktiga problem, alltså såsom krig, svält, sjukdom så är det lättare att vara tacksam för det man faktiskt har.

Fel kulör i matsalen - jag har ett hem.
Ingen passande klänning till festen - jag har pengar att köpa kläder för, jag har vänner, jag ska på fest.

Sen är det det där med att se sig själv som ett offer. I vårt välmående land har de flesta valt sitt liv. Klagar du på att jobbet tar för mycket tid? Då kanske du ska fråga dig om du behöver den där karriären och de där extra kronorna som övertiden ger. Om du känner att du kan leva utan en resa till Gran Canaria varje år, bo enklare, leva enklare och istället gå ner i arbetstid och lön så gör det. Vill du inte leva utan Gran Canaria så har du ju faktiskt valt. Du är inget offer. Acceptera och var tacksam att du kan välja. Alla kan inte det.

Jag träffar på ensamstående föräldrar som bollar två anställningar samtidigt som de vidareutbildar sig och varje natt bäddar de upp soffan så barnen kan dela på det enda sovrummet. De släpar idrottskläder och musikinstrument på bussar och tåg till barnens aktiviteter. Ingen bil. Ingen släkt som kan avlasta. Och de klagar inte. De är tacksamma för det de har. De är lyckliga.

Man brukar säga att dåliga tider tar fram det dåliga i människan. Men min slutsats är att bra tider tar fram väldigt tråkiga sidor också.

Vi har ju ingen Thanksgiving i Sverige men julen brukar ju funka lite på samma sätt. Vi stannar upp, ser oss omkring och är tacksamma för allt fantastiskt vi faktiskt har. Och julen varar ju intill Påska så jag håller en tumme för att tacksamheten håller i sig.

//Åsa

Upp och ner, här och nu

Fjärde advent på söndag...

Känns som det har varit jul länge nu fast det egentligen inte har varit jul alls.

Nigella, Ernst och Plura lagar mat och myser på TV. Mina hyacinter har redan blommat ut så jag ska byta ut alla i helgen. Granen står och väntar på baksidan och julmatlagningen är uppdelad inför julaftonens knytkalas med våra familjer.

Samtidigt ska det där andra livet levas också. Jobb, skola, dagis, handla, dammsuga, tvätta, diska.

Jag ser ett mönster i mina känslor inför julen. Nu innan är jag pirrig som en unge och pyntar, bakar och slår in klappar så det ryker. Efter julafton är jag så glad att det är över. Vid nyår vill jag slänga ut allt pynt och julgran.

För då är det ju nystarternas tid igen. Nya planer, ny energi, ny inspiration.

Senaste året har varit så omvälvande och kul. Både F och jag har tagit oss tid att verkligen fundera på vad vi vill och hur vi vill ha det. Vi kom fram till att det är omöjligt att veta hur vi vill ha det om tio år eller ens om två så vi försöker lära oss konsten att leva i nuet och planera en bit i taget. Inte lätt när man är ett korrekt kontrollfreak, men sent ska syndaren vakna.

Jante smyger sig ju på ibland och fröken duktig också. Det är ju det där med att vara så mycket. Det ska väl se ut som hos Ernst hemma eller? Vi ska väl ha huset fullt av dynamiska människor på härliga middagar jämt där nån spontant tar upp en gitarr mellan rätterna som hos Plura? Jag ska väl alltid känna mig och se ut sådär sensuell som Nigella när jag lagar mat?

Då och då är det ju lätt att glömma att det där ar TV - inte verklighet. Och att alla foton i tidningar är just foton i tidningar från en studio med personal som fixar och trixar. Och bilderna i bloggarna är en liten bild på en detalj i ett hörn som blivit riggat en timme eller två.

Nej när jag värmer makaroner och köttbullar i micron iförd mjukisbyxor känner jag mig inte särskilt sensuell. Mina dammtussar, smulor och vissna växter påminner inte om Ernst pyntade herrgårdspaviljong. Spontan musik har vi. Men det blir mest barnvisor. Middagsbjudningar... Ja, härliga vänner har vi men eftersom vi oftast vill sova vid nio på kvällen så står ju inte fest så högt upp på prioriteringslistan just nu.

Missförstå mig inte. Det är inget klag. Tvärtom har jag kommit på att just nu är det väldigt skönt att ha det så här. Just nu lägger jag hellre en timme på att pussla med Sonja än att göra lingonrisgirlanger för att det ska se piffigt ut. Just nu värmer jag hellre lite rester än att stå i köket flera timmar då jag måste sätta Sonja framför TVn.

För det är ju bara just nu. Några veckor eller månader i mitt liv. Snart är Sonja äldre och kan vara med och pyssla och laga mat. Då kanske vi tar upp det igen. Då kanske vi sover bättre på nätterna så vi har mer energi och orkar umgås med våra härliga vänner igen.

Men inte nu. Nu vill jag ha det precis såhär. Bara göra det nödvändigaste.

Det blir ju jul ändå.

//Åsa

Tipp, tapp, tipp, tapp...

Men jag blir ju alldeles fnissig av den här snön!

Kompakt mörker som bryts av alla julstjärnor och ljusslingor. Hyacint och gårdagens pepparkaksbak doftar i hela huset. Tassar omkring med min kaffekopp för att få lite skrivro innan familjen vaknar.

Som vanligt hur mycket som helst som ska snos ihop såhär sista veckorna innan jul. Resten av livet fortsätter ju trots att det ska hinnas med glöggfikor, fållning av lucialinnen, hämtning av granar etc.

Även innan jag brydde mig om att baka och pynta upplevde jag att det innan jul blev tokstressigt. Undrar om det bara ligger i luften?

Det var ju naturligt när jag hade min lilla inredningsbutik och vi hade öppet hela december att jag var lite chokad. Vi jobbade sju dagar i veckan i en månad och fick stå och äta mellan alla kunder. Men vad kul det var! Julstämning i hela butiken med tända ljus och julmusik och det är är ju alltid kul att ha mycket kunder! Sen blev vi ju helt slut såklart. Och lite folkskygga. Jag minns att vi ett år efter julfirandet den 24:e åkte hem och stängde in oss till annandagen tillsammans med en kanna margarita och TV-serien Smash. Det kallar jag julstämning!

//Åsa

Binge watching och värdet av tråkighet

Sjukstuga igen/fortfarande.

Jag har fortfarande inget flås i lungorna även om jag kan vara uppe nån timme i taget. Sonja hann vara på förskolan en vecka och nu har hon feber igen. Inget oväntat. Alla sa att det skulle vara såhär när vi började på förskolan.

Vi har förflyttat oss från sängen till soffan. Sonja kör maraton med Sara och anka, Charlie och Lola samt Mamma Mu. Mellan varven blir det lite spel jag hittat på paddan. Och tupplur.

Själv försöker jag ta lite kurser med hjälp av laptop i knät och hörlurar. Funkar sådär eftersom jag behöver reagera på "kolla mamma", "snorig", törstig" och "ta bort reklamen" lite då och då. Dessutom är inte orken på topp nån längre tid.

Jag har ju redan plöjt igenom 6 timmar av de nya Gilmore Girls och de två avsnitt av Bletchley circle som ligger ute på SVTplay. Lyckades även äntligen se klart sista säsongen av Game of Thrones. Nästa offer för min binge watching blir The Crown.

Märks det att jag är uttråkad?

När det är fullt upp kan jag verkligen längta efter att få slänga mig på soffan och bara glo på gamla repriser. Men i verkligheten är det ju kul en halv dag och sen vill jag ta tag i saker igen.

Nu har jag en lång lista som gör att fingrarna kliar ordentligt. Det är väldigt bra att få ha lite tråkigt ibland så man uppskattar vardagslunket igen.

Läser i flera artiklar att just tråkighet är bristvara hos våra barn. I vår jakt efter det perfekta livet trycker vi tydligen in så mycket aktiviteter och "skoj" i våra barns liv att vi dödar deras egen kreativitet och initiativförmåga och riskerar i längden apati och koncentrationssvårigheter.

Ja, jo. Det är väl just det mönstret vi ser och de problem som finns. Även hos vuxna. Allt ska komma serverat. Vi läser bara rubrikerna och har svårt för tystnad och ensamhet. Hur ska vi bryta det mönstret då? När vi stressar hem för att hinna i tid till yogan känns det som att vi tänker fel. Vi jobbar långa dagar för att ha råd att åka på semester. Bakvänt? Jag vet inte. Jag har inga svar. Men det är intressanta tankegångar. Sen finns det ju en vinst i att stanna upp och tänka också.

//Åsa

Vind i seglen

Hela året har jag varit förundrad över att så många som jag pratar med är i en fas där de sadlar om och omvärderar sina liv. Spännande, ibland svårt men mest kul. Vet inte om det är att de liksom jag är i åldersgruppen 40+ (läs 40-årskris) eller om det är nåt i luften.

Det jag och tydligen flera andra har märkt är att man från någonstans får hjälp om man bara är lite uppmärksam. För det som jag i massor av olika samtal kommit fram till är att då vi tar bra beslut så blir vi belönade med medvind. Sak på sak liksom faller på plats och man hamnar i ett flow.

Fel beslut däremot ger motvind. Det är liksom som att nån suckar och säger "Har hon inte fattat ännu? Då får hon sig lite läxor." Saker blir tunga och det blir svårt och trögt.

För mig spelar det ingen roll vad eller vem man anser ger den där med- eller motvinden. Huvudsaken är insikten om hur det funkar. Då blir det ju lättare att hamna i det fantastiska flowläget och det är ju det som är målet. I alla fall för mig.

//Åsa

Gilmore Girls

Bönhörd.

Har nu tittat på de fyra nya avsnitten ett par gånger. Det är det jag gillar med serien. Så mycket nytt att upptäcka varje gång. Jag älskar deras enorma snackighet (igenkänning) och referenshumorn är fantastisk. Sen är alla lite knäppa och begår misstag vilket är uppfriskande. Mycket handlar om lyckan i det lilla.

Med risk för spoiler alert så var det skönt att se att allt inte gått så bra för alla i de nya avsnitten. Sen slutar det ju med en läglig cliffhanger.

Men det är klart. Originalserien var bättre. Så är det ju nästan alltid. Det blir liksom aldrig samma sak när man gör en uppföljare. Allt som publiken gillade ska klämmas in och gärna överdrivas. Och det är då charmen går förlorad. Jag får nog lov att titta på några gamla avsnitt när jag ändå håller på.

//Åsa

Tålamod

För Sonja är det tydligen rena plågan med en julkalender. Ska hon behöva vänta ända tills imorgon för att kunna öppna nästa lucka!?

Hon fick en med Mamma Mu där man får nån liten sak varje dag i stil med Pixibok, pyssel eller pussel. Eftersom hon är snabb som blixten hann hon öppna ett par luckor extra på morgonen. Men det gick ju att stänga dem igen. SVTs julkalender var för lite större barn så vi tittade på Sara och anka istället.

Mina föräldrar sparade en del gamla julkalendrar när jag var liten. De fanns inne i en garderob, uppe på en hylla som jag nådde med hjälp av en pall. Där kunde jag stå långa stunder och titta i alla luckor. Det hände även att jag "råkade" öppna lite på årets. Och om bara en lucka väl var öppen kunde man kika in på de övriga om man var finurlig och hade bra belysning.

Jag hade inte mycket tålamod med julklapparna heller. De gömdes i en annan garderob. Den kunde man också stänga in sig i och försiktigt pilla upp tejp och snören för att stilla den där brinnande nyfikenheten.

Och inte har jag blivit bättre. Jag har till och med svårt att inte berätta vad jag köpt åt andra i present. Jag drog med mig F i fallet ett år och vi öppnade alla våra julklappar den 23:e. Helt hopplös!

Nu har vi i år beslutat att lägga ner det där med vuxenklappar. Lite sorgligt eftersom jag älskar att rimma men mest riktigt skönt. Vi satsar lite extra på julklappsspelet istället. Det där med tärningar och så ska man ta klappar av varandra ni vet. Det var Fs familj som förde in det. Jag tycker det är jätteroligt! Det är alltid nåt som ingen vill ha och nåt som alla slåss om. Kan gå riktigt hett till.

Men mest spännande blir det att se om inte tomten kommer och vad Sonja tycker om det. Om hon nu kan hålla sig!

//Åsa

Fel passform?

Lyssnade på en intressant föreläsning om kreativitet igår.

Mycket jag såklart kände igen men ibland behöver man höra det igen. Sedan var det en del jag blev glatt överraskad och förvånad att höra. En hel del klarnade.


ENSAMHET:

Jag har alltid haft behov av att dra mig undan i perioder. Ibland länge (läs månader), ibland bara fem minuter. Minnen finns ända från lekskolan att jag behövde en stund för mig själv och att det då tisslades och tasslades om detta. Jag kände mig konstig. Jag fick också tidigt lära mig att mitt behov av ensamhet beror på inre stress och överkänslighet. Ett fack jag känt mig intvingad i och aldrig bekväm med. Hur kunde jag vara svag? Jag som kände mig så stark.

Väldigt kreativa människor har större behov av att dra sig undan i perioder. Kunde ingen ha sagt det till mig när jag var 5 år!

Missförstå mig inte. Jag älskar att umgås med folk, Har många vänner jag inte vill leva utan och får klåda om jag inte får prata med F varje dag. Positivt umgänge är också viktigt för kreativiteten.

Så ni som känner igen er - grattis! Fortsätt njuta av ensamhet!


SAMARBETE:

Samarbete i för hög grad hämmar kreativitet. Visste du det? Det blir en för hög anpassning till gruppen. Du dämpas. Du förlorar din individualitet.

Du kan ju precis som jag hitta fantastiska samarbetspartners ibland som gör att 1 + 1 = 3. Såna kollaborationer är underbara att vara i. Jag kan känna mig hög på livet i dagar efter såna möten. Men det är viktigt att även få arbeta individuellt för att få fram de riktigt kreativa lösningarna.

Jag har inga problem att ta vilken roll som helst i en grupp; ledare, utförare, medlare eller passiv slacker. Däremot har jag inte alltid tyckt att det blir så bra eller är så kul. I skolans värld är ju den sociala faktorn hög också. Det gäller att passa in. Att försöka driva igenom en egen bra idé är inte alltid så poppis. Bättre att vara en medelmåttig ja-sägare. Eller ännu hellre inte säga någonting. Då får du vara med i gruppen. Detta har aldrig passat mig. När jag försökt har det krupit i kroppen på mig.

Kanske är jag extra känslig eftersom jag växte upp i DDR-Sverige där ingen teckning fick hänga högre än den andra. Alla skulle stöpas i samma form.

Nåt du identifierar dig med? Kör på! Tänk mer själv. Odla din individualitet.


VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR STOR?

Termen renässansmänniska kännetecknar någon som kan lite av varje. Man har flera vitt skilda intresseområden och är ständigt nyfiken på nya saker.

Detta är urtypen för någon som är väldigt kreativ.

Rekryterare idag tycker att det här är en negativ egenskap. Man saknar fokus. Är opålitlig. Tänk vad fel man kan ha!

Jag har sysslat med allt mellan himmel och jord och har många gånger varit lite avis på de där som gått en rak väg i livet. Det måste vara så skönt! Att vara helt säker på vad man vill.

Och det bästa är att inget är fel. Det viktigaste är ju att man är sann mot sig själv. Gå en rak väg om du vill det eller i kringelikrokar om det smakar bättre.

Framför allt - fortsätt vara nyfiken!


SLUTA TÄVLA

Tävlingar är rent hämmande för kreativitet.

Vi får lära oss tidigt att det finns "vinnare" och "förlorare". Vad gör det med oss? Från början är vi alla kreativa genier och idrottsmän/kvinnor. Sen kommer nån och säger att gräs ska målas grönt och hur man ska hoppa över en plint och vips så är allt borta.

För kreativiteten är vägen det viktigaste, inte målet. Det är att utföra uppgiften i sig som är njutningen. Inte den färdiga produkten.

Om du t.ex. klättrar i berg så är det viktiga själva klättringen, inte att komma till toppen. Om du läser en bok är själva läsandet huvudsaken, inte att nå slutet. Om du äter en god måltid är just ätandet och smaken det viktiga, inte att bli klar.

Så njut här och nu av det du gör och titta mindre på resultatet. Blir det bra är det bara en bonus - inte huvudsaken.


HÅLL TYST

Ja visst! Att berätta om planer och idéer för tidigt och få negativ kritik är rena döden för kreativitet.

Internet var ju bara en övergående fluga sa nån minister för 20 år sedan. Telefonen var onödig, flygplan nåt från hin håle själv o.s.v.

Kom ihåg den sorgliga sanningen att folk blir rädda inför nya saker och idéer. Det är så lätt att kritisera. Avundsjukans gröna huvud är också fult. Om du gör nåt positivt med ditt liv kan det bli en påminnelse att personen mitt emot inte gör det. Då är det också lätt att kritisera.

Beröm och uppskattning göder såklart kreativitet så välj vilka du pratar med och var försiktig i det tidiga skedet.


Lycka till med ditt kreativa liv!

//Åsa

Min räddning

Hej mitt vinterland!

Nyckfulla november bjuder på ett vitt landskap igen. Den låga solen värmer uppburrade småfåglar och skapar ett drippdroppande från tak och träd.

I år kan jag faktiskt njuta av det.

Jag har aldrig i vuxen ålder tyckt om vintern. Eftersom jag inte sysslar med några vintersporter har den bara varit till besvär. Inställda och försenade tåg och bussar, hala vägar och trottoarer, glafs och ett evigt skrapande, skottande och sopande.

Men nu finns det ett litet yrväder som skrek "Snö! Jippi!" när hon tittade ut i morse. Hur sjutton går det att deppa ihop då? Äntligen kan jag se det vackra och roliga med den här årstiden. Det hjälper ju självklart att jag slutat pendla.

Jag vill till och med ge det där med skidor en chans till. Skridskor får vänta. Snö är mjukare än is även om min naturliga vaddering har tilltagit sedan jag försökte sist. Men först blir det snögubbar och stjärtlapp med Sonja.

//Åsa

Barnfritt

Så kom Sonja iväg till förskolan igen efter en vecka hemma i sjuksoffan (läs rasat omkring som en tokig).

Vi är ju väldigt restriktiva med antibiotika men nu fick vi ge oss. Efter sprucken trumhinna ville läkaren absolut att hon skulle äta riktigt besk medicin. Luftrörskatarren fick läka ut av sig själv.

Problemet var ju bara att även jag fick antibiotika (!), lunginflammation och öroninflammation. Och jag som undrade varför jag var trött! Så nu ligger jag kvar hemma på soffan. Pigg när jag inte rör mig. Som en 80-åring efter ett par steg i trappan.

Jag har aldrig varit så mycket sjuk som efter vi fick Sonja. Jag visste ju att det skulle bli så men jösses! Det eskalerade ju ännu mer den här hösten när hon började förskolan. Försöker trösta mig med att det kanske bygger upp ett starkare immunförsvar på sikt. Kanske.

Egentligen har jag varit mycket förkyld ända sedan jag hade mina utbränningar för 15 år sedan. Det är som att min kropp nuförtiden säger till mig att sakta ner med halsont istället för sammanbrott. En framgång antar jag.

Läste någonstans att det lite grovt överdrivet finns två typer av människor om man ser på hälsoreaktioner. (Och absolut ingenting mitt emellan för livet är ju bara svart och vitt.)

Den ena sorten blir småkrassliga mest hela tiden och kan upplevas som lite gnälliga över sin hälsa. Den typen lär sig att ta hand om sin hälsa - eftersom de måste. De blir väldigt medvetna och lyhörda på sin kropp men får betala med småförkylningar och diverse krämpor.

Den andra sorten är de där som aldrig blir sjuka. De har plåtmage och inga sjukdagar. Problemet för de är att de inte lär sig att ta hand om sig och att första varningen att hälsan är i kris kan bli en hjärtinfarkt. Det är om dem man säger "men han/hon som var så hälsosam och pigg jämt".

Ärligt talat vet jag inte vilken sort jag föredrar. Jag tillhör absolut den första. Kan rabbla upp minst 20 krämpor dagligen. Min man brukar kalla det för 24-timmarstumören. Jag har alltid ett helt skåp med olika vitaminer och kurer hemma. Min handväska väger bly för jag bara måste ha med mig alvedon, ipren, treo, skavsårsplåster, munsårssalva samt en flaska vatten att skölja ner allt med. Ja kanske inte skavsårsplåstren då.

Tur att min man är av den andra sorten.

Dessutom är han en person som njuter av att ta hand om andra. Passar mig utmärkt. Jag njuter av att bli omhändertagen! (I alla fall uppassad.)

Men idag njuter jag av barnfritt.

Inga tecknade serier eller spel på paddan som plippar och ploppar.

Det blir en onlinekurs, skriva och nåt härligt vuxenprogram.

//Åsa

Tid för reflektion

F sa hela tiden att Trump skulle vinna. Jag ville inte tro det och valde att som många andra bara hitta alla fel på Trump och allt rätt med Clinton.

Många åsikter och tankar susar runt på sociala medier idag. Många är chockade. Många skriver att de inte förstår. Det skrämmer mig mest. De som inte förstår. Och att de inte ifrågasätter varför de inte förstår.

Jag tycker det är viktigt att vara självkritisk. Jag tycker det är viktigt att tänka och uttala det obekväma.

Idag anser vi oss kommunikativa eftersom vi sitter med sociala medier och annan information i knät dygnet runt. Det är tydligt att vi inte är det. Att vi inte lyssnar. Att vi inte ser. Annars skulle vi förstå varför Trump och tex Sverigedemokraterna vinner mark.

Vi sitter i våra slutna facebookgrupper och gillar allt som våra likatänkande vänner delar från utvalda medier. Om nån så mycket som reser ett pekfinger åt nåt annat håll hängs de ut och sablas ner. Drevet går och du är ute i kylan.

Vi har skapat ett censursamhälle av värsta sort. Värsta sort eftersom vi inte ens ser att vi censurerar.

Många väljare i USA som röstade på Trump har sagt att de inte ens vågat säga detta till sina närmaste. Är inte det skrämmande? Samma sak gällde här i Sverige när Sverigedemokraterna fick så mycket röster. Man vågade inte berätta hur man röstade. Vad säger det om ett samhälle?

Jag hade önskat att Hillary kunde hålla segertal idag och att inte Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Men jag väljer att inte peka finger, kalla folk för idioter och bygga upp högre murar mellan mig och den bakom i kön på Ica och bredvid mig på bussen. Jag väljer att reflektera över vad ett öppet samhälle egentligen är och vad mitt bidrag kan vara.

Vad väljer du?

//Åsa

Könsroller

Hur djupt sitter våra förutfattade meningar om könsroller? Hur ofta är vi omedvetet könsdiskriminerande? Även i det lilla.

För idag hände det igen.

Jag är inte kränkt. Jag är inte den typen som går och letar efter kränkingar hela dagarna. Det finns det tillräckligt många andra som gör.

Jag tycker däremot att det är intressant. Varför antog servitrisen på lunchrestaurangen idag att jag skulle ha laxen och min man skulle ha Wallenbergaren? Häromsistens var det vid en fika. Till mig räckte man fram latten och till min manliga vän den dubbla espresson.

I båda dessa fall skulle det dessutom vara tvärtom men det är faktiskt oviktigt. Det viktiga och intressanta är våra förutfattade meningar. Det gör ingenting att jag får byta kaffekopp med min kollega. Men det lilla sprids ofta som ringar på vattnet och ger avklang i det stora. Då det är viktigt. Då det faktiskt gör någonting.

Vi tror att vi är mer jämställda än vi är och inte bara när det gäller kön. Etniskt ursprung är på tapeten just nu men det finns andra aspekter. Hur ser vi på utseende, vikt, ålder?

Jag börjar som vanligt med mig själv. Genom att tillåta mig själv att vara äkta, att inte försöka leva upp till förväntningar och passa in så dömer jag inte mig själv. Och när jag inte dömer mig själv är det lättare att inte döma andra.

Sen väntar jag in att ringarna på vattnet ska jobba åt andra hållet också.

//Åsa

Kungliga konsthögskolan

Ikväll luktar Stockholm rök, eld, oro och sorg. En historisk byggnad står i lågor. Väggar från 1700-talet kämpar för sin överlevnad.

Blickarna jag möter ställer frågor; Vad hände? Har någon blivit skadad? Går husen att rädda?

I staden som är en av världens mest innovativa orter känns just nu tydligt det paradoxala behovet av stabilitet och trygghet som ikväll symboliseras av detta landmärke.

Hur luktar trygghet?

//Åsa

Pellepennan och Suddagumma

Temat för min höst. Skriva, utvecklas, tänka om. Många järn i elden nu men det är så kul.

Det känns nästan overkligt att få ägna så mycket tid åt sånt jag tycker är nåt av det bästa som finns. Lyx!

Förhoppningsvis slutar det inte heller. Jobbar på det.

Jag har aldrig haft det i mig att man kan jobba med nåt man tycker är roligt. Hobbies har man på fritiden och sen skaffar man sig ett ordentligt jobb! Jag som alltid haft musik, konst och litteratur som främsta intressen och talanger har aldrig ens gett mig chansen att utveckla det i nån större skala.

Så jag håller på med en riktig omprogrammering just nu. Och jag är bara glad att jag kom på detta i tid. En av mina stora rädslor: att på dödsbädden ångra sitt liv och sin val.

En rätt bra rädsla på det hela taget. Hjälper mig att ta bra beslut när det blir snurrigt i knoppen och det behövs ju lite då och då.

Jag suddelisuddar ut gamla och tråkiga vägar med Suddagumman och plitar dit nya och roligare med Pellepennan.

//Åsa

Sköna helg

Sonja har varit hängig så vi strök resan ut till ön och roade oss på hemmaplan istället.

Långfrukostar, fix i trädgården, höstmarknad på Fållnäs och vernissage på Konstpoolen där den lilla butiken lockar till skojiga inköp. Mycket mys med Sonja som kraschar emellanåt. Kvällsmys med F, vin och tända ljus när hon somnat på kvällen.

Men Det är också skönt att vardagen har satt igång. Jag har ett gäng roliga projekt i luften och ett par till som jag är sugen på. Håller tummarna.

Nu ska jag dra igång veckan.

//Åsa

Tidigt avslut

Nu är vi ju tidiga i år för att hinna göra tunga saker innan strålning och operation. Segelbåten är redan uppe! Eftersom vädret beter sig som högsommar så känns det ännu konstigare. Men resten av båtarna får vänta. Vi ska ju stänga sommarstugan också så då behöver vi ju båten för att komma dit.

De gav oss specialservice på NSS eftersom läget är som det är så i torsdags åkte Maroon 2 upp ur det bräckta vattnet med flaggan i topp. Sonja hjälpte till att skrapa havstulpaner med en fin pinne hon hittat. Hon var lite misstänksam mot högtryckstvätten men det kom hon över när vi påminde om den traditionsenliga pizzan som stod på middagsmenyn. Vid sjösättning och upptag blir det alltid pizza.

Det är min bror som har segelbåten nu men den har varit med så länge jag minns. Det finns foton på mig i den första Maroon men det är inget jag kommer ihåg.

Jag är själv ingen seglare. Däremot är jag väldigt glad över alla somrar i segelbåten under hela min uppväxt. För så var det. Varje sommar. Tre eller fyra veckor ute med segelbåten. Ofta i sällskap med en annan familj. Det var magiska somrar.

Förpiken där brorsan och jag sov var trång och lite mörk. Som att få leka koja hela semestern. Underbart! Sen var vi ju tillsammans allihop hela tiden och det är ju det bästa man vet som barn. Ja innan tonåren kommer.

Vi hade ofta ett mål med varje sommar tex Gotland, Gotska Sandön, Öland, Blå Jungfrun, Åland. Sen var det delmål på vägen. Varje ny ö var ett äventyr. Så fort vi agerat hoppilandkalle och förtöjt så skulle ön utforskas. Först gå runt i de fall det var möjligt. Klättring och balansgång förgylldes med strandfynd i form av olika förpackningar med text på främmande språk. Spännande!

Barnen byggde kojor, lekte pirater och hade roddtävlingar. Jag har dessutom alltid varit ett blötdjur så badandet upptog stor tid av varje dag.

Jag önskar så att jag kan ge Sonja lite av den där världen. Äventyr, mys och närhet. Vi kanske ska köpa en båt med ett par kojer i alla fall så vi kan övernatta på lite små öar här och var. Så länge får det bli dagsturer och vår lilla stuga är ju som en koja hela den.

//Åsa

Kullerbyttor

På plussidan:
Trivs hur bra som helst med jobbet. Får massor med fantastiska utbildningar. Sonjas inskolning på förskolan går galant.

På minussidan:
Cancerbesked i familjen.

Utmaningen:
Att inte låta minus överskugga plus.

Jag har nog ändå lyckats rätt bra. Märker att jag automatiskt gör bättre val för mig själv och har en annan prioritering. Är viktigare än någonsin med familj, vänner och att ha kul.

Däremot säger kroppen ifrån. Jag kan inte träna för hårt och är tröttare än vanligt.

Därför känns det extra mysigt att hösten kommer. Dags att mysa inne med tända ljus, plocka svamp och gräva om lite i trädgården. Passar utmärkt.

//Åsa

Gör om, gör rätt

En chans. En möjlighet. En öppning.

Som Maria i Sound of music sa: "When the Lord closes a door, somewhere he opens a window."

Nu tror ju inte jag på Gud men jag tror på möjligheter och förmågan att vända nåt negativt till nåt positivt(och tvärtom).

Det stora hindret är ofta gamla tankemönster och beteenden. Lätt att hålla kvar i även om de ibland för mig till platser jag vill lämna.

Flow. Ett tillstånd när allt bara flyter på i positiv bemärkelse. Enligt min erfarenhet lättast att nå när jag är sann mot mig själv. Det är som att varje klokt val belönas med lite mer flyt.

Hur vet jag då om jag gör ett klokt val? Ja det är ju det som är kruxet. Lätt att drivas av girighet, avundsjuka, rädsla, "borde-oket", offerkoftan, behov att passa in etc. Beslut baserat på såna argument  belönas sällan.

För mig brukar det kännas rent fysiskt. En sorts självklar och avslappnad känsla när jag är på rätt väg. Spänd och tung känsla om det är korkat.

Tyvärr är det ofta mer förvirrande att fråga andra om råd. De vet ju inte vad som är rätt för just mig just nu.

Jag som har ett enormt behov av att bolla får verkligen passa mig för att inte lyssna för mycket på andras åsikter. För till syvende och sist är det ju inte de som ska leva mitt liv utan jag. Det är mitt eget samvetes huvudkudde jag ska lägga mig på varje kväll innan jag somnar.

Men eftersom jag precis som alla andra blir lite förvirrad ibland och glömmer bort vem jag är så är jag extra tacksam för mina allra närmaste vänner. De som känner mig så väl att de kan peta in mig på rätt väg igen. De som vet när det är dags att säga nåt och när det inte är läge.

För ibland är jag ju inte mottaglig. Det är ingen idé. Jag måste få en chans att landa först.

Och vilken skillnad det gör - när jag ger mig tid. Kanske det svåraste i ett samhälle byggt på snabba kast och hyllning av högpresterande. Tid. Stillhet. Andas. Låta vara. Låta landa.

//Åsa

Inskolning

"Lycka till!", var det sista Sonja ropade till mig när hon och F gick iväg till hennes och vår första dag på förskolan. Och även om jag fnissade till så är jag övertygad om att hon har rätt. Sonja kommer att fixa detta galant. Det är jag och F som behöver ett lycka till. För även om det ska bli så skönt att få rutiner och fri tid så är det med viss panik jag lämnar över mitt barn i främmande händer.

Reaktionen är som vanligt en total överraskning för mig. Huvudet resonerar ju lugnt på ett annat sätt; personalen är jättebra, hon behöver det här, vi behöver det här... Men kroppen säger något helt annat. Så jag låter de känslorna rasa runt idag. Denna perfekta, mörka, regniga måndag som blir inskolning för hela familjen.

Ja det blev ju så. Vi kör en vända i skolbänken allihop. Både F och jag ska fördjupa oss i det som ligger oss varmast om hjärtat. Så nu ska jag ägna hösten åt ord och skrift med hjälp av Berghs. Återkommer...

//Åsa

Rivstart

Dagens första avtalade tid: 5.15 för ett varv runt Ringvägen innan höstens första jobbvecka sätter igång. Inget jag tänkte utsätta mig för varje dag...eller rättare sagt Ringvägen - ja, 5.15 - nej. Men ibland är det både roligare och lättare med sällskap.

Det där med sällskap har ju inte varit min grej annars. Ett av mina problem har ju varit att jag inte fattat att man har olika vänner till olika saker. Jag har gått omkring och letat efter nån som delar alla mina vitt spridda intressen och undrat vad det är för fel på mig. Svar: absolut ingenting. Jo förresten - felet är att jag överhuvudtaget ägnat tid och energi åt att leta. Blev mycket lugnare när den femöringen trillade ner.

Det är rätt många femöringar som trillat ner på sistone. Det verkar som om den där fyrtioårskrisen alla pratar om hade totalt motsatt effekt på mig. Har nästan en känsla av att tidigare gått i dimma och att allt helt plötsligt blivit så klart och tydligt.

Jag kommer på mig själv rätt ofta med att tänka "varför har jag inte tänkt på det tidigare". Känns som hela mitt liv är ett Kolumbiägg och det är väldigt skönt att ägget äntligen står upp.

Imorgon fortsätter rivstarten på resten av mitt liv. Varje dag. Med ett par kokta ägg..

Kalas

Nu har vi gjort Nynäskalaset och tivoli.

Panetoz hade en sövande effekt på Sonja som somnade i min famn. Alla andra i publiken dansade som sjutton inklusive mig. Däremot fick alla i sällskapet rysningar av Sean Banan så då gick vi över till Ben & Jerrys glassvagn och tivolit. Stor succé.

Sonja åkte både karusell, flygande elefanter och tåg. Lär somna ovaggad ikväll.

Det var inga artister som lockade oss så mycket att vi skaffade barnvakt och gick på kvällen. Men varken F eller jag har ju nån vidare modern smak så man ska inte lyssna på våra åsikter. Huvudsaken är att det var en massa folk som köpte biljetter och gick dit. Jag håller verkligen tummarna att alla tjänade en massa pengar och känner sig nöjda så att Nynäskalaset blir nåt vi får se varje år framöver.

F och jag började genast fantisera om vilka artister vi vill se framöver. Önskelistan. Gyllene tider, Lars Winnerbäck, Eva Dahlgren, Bo Kaspers, Ulf Lundell... Som ni ser. Inga nykomlingar direkt. Kanske ska byta från P2 musik till Mix megapol så jag får lite koll. Vem vet jag kanske inte får panik av allt de spelar. Bara lite...

//Åsa

Skördetider

Sonja tuggar ivrigt i sig ännu en morot efter att ha länsat en av tomatplantorna.

Det är snart läggdags och luften har blivit härligt sval. Vi hoppas på regn i natt men stödvattnar ändå de grödor som ser mest ledsna ut.

Fikonträdet mår som vanligt utmärkt nu på sommaren när det får vara ute men får formodligen spinn igen innan jul. Så är det varje år. Sen står det som en trist pinne på en undangömd plats i väntan på våren.

Vi sådde kronärtskockor i år. En ger frukt. En pytteliten skocka som jag är väldigt nyfiken på. Ska prova nästa år igen. Då blir det försådd inne i januari.

Vi fick en planta svarta tomater av min mamma. De verkar mogna sent för de är fortfarande stenhårda. Vi har tre sorter till som vi glatt äter av varje dag.

Augusti har en speciell känsla. Det är fortfarande varm sommar men det är ändå en känsla av höst i luften. Nu älskar jag ju hösten så jag känner ingen melankoli utan tvärtom ett härligt lugn. En vilja att sätta tänderna i saker. Ungefär samma som efter nyår med bonusen att det inte är smällkall vinter.

Nu myser jag vid tanken på kräftor, mörka kvällar och sensommarvindar. Sen fyller jag ju år också. Det är alltid kul!

//Åsa

Stenstranden och nakna bad

Idag blev det stenstranden på förmiddagen.

Några fina stenar valdes ut att bygga med och några att bara beundra. De där solvarma stenarna och klipporna har jag älskat hela livet. Horisonten utanför gör sitt till.

Sista juli bjuder på friska men ljumma vindar och strålande sol. Uppe på ön är det svettigt att ta sig hem mellan enbuskar och bergsknallar. Det krävdes ett dopp innan sillunchen.

Vi har alltid näckat här. Vet inte om det är det lugna livet nära naturen som gör att badkläder känns helt fel. I alla fall ger nakendoppen mig en fördjupad känsla av harmoni och att vara ett med naturen. Och alltid skrämmer det någon. I yngre år lockade det till sig besök men den vinden har vänt. Och om nån nu har lust att glo så bjuder jag på det. Det är deras problem - inte mitt. Oftast märker jag att de blir mer generade än jag. Lite lustigt faktiskt.

De där nakna doppen i bräckta vågor har den effekten - man bryr sig liksom inte. Hoppas effekten håller i sig.

//Åsa

Små godbitar

Ute i sommarstugan. Föräldrarna har sin bredvid. De har tagit ut lite gamla överblivna saker till sin stuga. Rena guldgruvan.

Jag älskar det. Att hitta en burk med skorpor i deras skåp som jag vet skulle gå för dyra pengar i vilken retrobutik som helst.

Senaste fyndet blev tidningshållaren i utedasset. Hade bara legat och skräpat - i 30 år.

Undrar om Sonja kommer hitta sånt i våra lådor på vinden? Undrar vad hon kommer tycka är häftigt och vad som kommer att vara värdefullt? En hamburgertelefon från 80-talet? Nån gammal VHS eller ett kassettband? Varför vi nu skulle spara nån VHS? Håller till och med på att göra oss av med alla DVDer. Det går ju inte att få tag på nya VHS-spelare när den gamla går sönder.

På loppisar kan man se drivor av VHSer och jag antar att de inte går åt som smör precis. För ca 15 år sedan - när jag fortfarande tittade efter VHSer på loppisar gjorde jag ett fantastiskt fynd. Inklämd på en hylla mellan nån Chuck Norris-film och nåt av Disney stod en egeninspelad VHS utan konvolut. På en sned tejpremsa stod det nedklottrat - PORR. Egeninspelad ospecificerad porr för 10 spänn - vilket kap! Det är ju det som är roligt med gamla grejer att känna att man gör ett fynd. Antingen det är billig porr eller en tidningshållare på dass.

//Åsa

Eftermiddagslur

Värmen.

Så underbar och livgivande för mig. Men trots (eller kanske på grund av) alla svalkande dopp så tar den knäcken på mig. Jag blir så dåsig.

Idag blir det lite bok i sovloftet. Redan läst ut föregående så jag får äntligen börja med nästa.

Nåt av det mysigaste jag vet. Att lägga sig en stund efter lunch. Helst ute i skuggan med en lätt bris och lite kluckande vågor i bakgrunden. Blir nog bara ett par sidor läst. Ögonen klipper redan. Så skönt. Svalt örngott i bäckebölja. Mjukt. Läser lite senare...

//Åsa

Strandliv

Vet inte vad som var bäst...

Morgonpromenad/jogg längs öde strand? Kasta sig i ljumma vågor? Bygga sandslott med Sonja?

Dagarna i Mellbystrand gick fort. Jag blev kär. Skulle lätt kunna flytta dit. Sorlande sommarliv och stillsam off season. Södra Sverige är så framåt och positivt. Inte lika skitnödigt som Stockholm kan bli och inte lika stöddigt heller för den delen. Det är nära kontinenten också. Det är kanske det jag känner.

Nynäshamn är underbart men det finns många underbara platser både i Sverige och på jorden. Vill säga ja till dem. Men först ska vi till en välbekant, underbar plats - Oxholmen. Mellanlandar hemma för vattning och tvätt.

I eftermiddag får Sonja äntligen träffa mormor och morfar och åka båt till ön. Står högt upp på önskelistan varje dag. Däremot verkar hon lite trött på att bada och gräva i sanden. Inte så konstigt efter våra långpass på stranden. Vi gick ofta dit vid nio och höll oss kvar till fyratiden. Soltält, parasoll stor filt och brassestolar. Kändes som vi invaderade stranden varje dag. Perfekt för Sonja att sova en stund i tältet och perfekt för mig att sitta under parasollet i kaftan och läsa och glo. F satt i solen konstant. Han tål det (säger han) men ömsar nu skinn som värsta V-ödlan.

Det sköna med att åka till ön... behöver inte packa några kläder. Lite trött på att leva i kappsäck. Har blivit väldigt bekväm med åren. Verkar bli lite mulna dagar så jag packar mest böcker till mig och pussel till Sonja. Off we go!

//Åsa

Packlista

Listor över huvud taget är något jag älskar.

Det handlar inte om kontrollbehov utan är mer en avlastning för lilla skallen. Det jag skriver ner behöver jag inte tänka på. Jätteskönt. 

Förut trodde jag att jag var kontrollmänniska. Sedan läste jag om Ingmar Bergman och Suzanne Brögger. De älskade/älskar rutiner och listor. Anledningen är att man då kan ägna sin energi åt det som man anser är viktigare. Slippa fundera på vad man ska äta till frukost, när man ska gå och lägga sig osv gör att tankarna kan skapa mer kreativa saker istället. Det känner jag igen mig i. Mina listor och rutiner skapar ett lugn som ger utrymme till annat.

Just nu ska lugnet ruckas på lite grann. Vi åker på en liten roadtrip nedåt landet med stopp för kära vänner och salta bad. Min utmaning är packningen. Jag packar inte lätt. Har alltid velat vara en sån som gör det men har kommit fram till att det också är slöseri med energi. Att önska att jag vore annorlunda. Så jag fyller bilen till max med saker som inte kommer att användas eller...? Det är ju just det. Man kan ju aldrig veta! 

//Åsa

Sommarlunk

Aaaah! Sommar och semester.

Att ta dagen som den kommer och bara njuta.

Vi åker till skogen och plockar blåbär och smultron. En promenad till stranden för lite bad. Orkar vi inte ens det så har vi plaskpool på baksidan. Väldigt skön att stoppa fötterna i.

När det svalnar framåt kvällen tittar vi runt i trädgården. Skördetid just nu för hallon, svarta vinbär och persikor. Sallad, rädisor och morötter hamnar på tallriken.

Jag går upp först på morgonen för en joggingrunda efter en kopp espresso. Kommer hem till frukostbestyren.

Alla krav är borta och väder och humör får styra våra val av aktiviteter. De här dagarna ska sparas i minnet och tas fram i februari när det är som tyngst.

//Åsa

Värme och kyla

Sitter i sken av stearinljus och ska just börja läsa helgens deckare. Sonja sover i sovloftet bredvid och ett lätt regn smattrar mot taket.

Känns overkligt att jag bara några timmar tidigare fick värmeslag. Fredrik tog med mig ner i badviken och jag dök i det 13-gradiga vattnet. Det var värt det! Trycket i huvudet lättade och ALLT känns fantastiskt efter ett friskt nakendopp med horisonten som utsikt.

Vi åkte ut efter lunch och bar stora lass uppför berget till stugan. Vi lade ut några trasmattor i skuggan där Sonja glatt lekte tills hon blev erbjuden att plaska med vatten med mormor och morfar. Det bräcker ju allt!

Efter middagen hämtade vi William och Bella på Aspö som kom med färjan. Sonja blev så till sig av att alla hennes favoriter var samlade så det blev en stökig läggning.

Men nu ligger hon och sover så djupt med sin lilla gosekanin. Vi andra njuter av lite lugn och plockar iordning inför natten. Jag själv ska få göra en av mina favoritsaker: läsa Maria Lang i fåtöljen i stugan med tända ljus och ett glas rött.

Sov gott! Imorgon - midsommarafton!

//Åsa

Träningsläger

Möte i Birkastan idag.

Hade vant mig med citys stressade och lite trista känsla. Glömt att Stockholm består av så mycket mer.

Här går folk långsammare och är mer avspända. Joinar på en paus hos Joe & the Juice. Immunity: passionsfrukt, röd grapefrukt och äpple.

Sen bara måste jag förbi Lolodi.

På väg mot mötet passerar jag många grönskande, skuggiga gator och hus. Framför ett av husen på Karlavägen har en ung man brett ut ett tält som han vänder och vrider på. Tältet täcker hela den lilla gräsplätt som finns framför huset och gruset på gången frasar till när en del av tältduken hamnar utanför.

Jag avverkar mitt möte och går tillbaka samma väg. Passerar samma plats. Mannen är kvar. Bredvid honom ligger tältet ihopvikt i en specialsydd påse. Runt omkring honom på gräset glänser nu en mängd kastruller, behållare och allmänna attiraljer som jag förstår bör bli ett spritkök om man sätter ihop det rätt. Mannen vrider och vänder även på dessa saker och ser härligt förvirrad men taggad ut.

Kvinnan jag går bredvid tittar visst också på honom och jag ser att hon ler brett.

Jag kan inte låta bli att tänka på SOS - en segelsällskapsresa. Ni vet han som tvingar frun att laga mat i hammocken för att hon ska vänja sig med hård sjö.

Nästa tanke som slår mig är att han faktiskt antagligen ska testa detta kök och tält i skarpt läge redan i helgen. Jag håller en tumme för fint väder och hoppas han kommer ihåg konservöppnaren.

Naturen är nyckfull. Krävs god planering om man inte accepterar att sova i ett platt tält på hårda kottar med kall mat i magen.

Vi har en speciell ömeny. Vi har varken el eller vatten så det gäller att anpassa sig och gilla läget om inte besvikelsen och packningen ska bli enorm.

Ibland är det kul att ta med avancerade grejer ut bara för sakens skull. Jag har självklart martiniglas tex. Att stå ute på klipporna med en torr drajja och skvimpande oliver och titta ut på horisont och passerande båtar känns härligt dekadent.

Så blir vår midsommar. Lite enkelt dekadent sådär. Förhoppningsvis ett dopp och bastu. Antagligen ringdans till Bosse Larsson, femkamp och tipspromenad. Och självklart ska jag plöja mig igenom en Maria Lang. Helgens val: Det är ugglor i mossen.

Glad midsommar!

//Åsa

Vuxenrunda

Vi fixade lite barnvakt igår till Sonjas glädje. En heldag med morfar och mormor!

F och jag tog en heldag på mindre roliga ställen: Biltema, IKEA och lite byggvaruhus. Men vi förgyllde dagen med att strosa och luncha på Zetas och det var fantastiskt. Sitta i solen med sin älskling och äta i lugn och ro.

Sonja är i fasen hälla ut minst fem glas vatten per måltid. I morse stoppade hon båda händerna i yoghurten och flaxade till så hela köket blev prickigt. Ingen lugn och ro alltså.

Annars accepterar jag en hel del. Vill att hon ska känna att det är ok att undersöka även maten. Inga hämmade ungar här inte!

Mat får hon däremot inte kasta omkring det är slöseri. Och kladdigt som bisak.

Vi har aldrig haft problem med att hon inte äter. Visst har hon preferenser och kan peta i maten vissa måltider men då tar hon igen det senare. Som tur är gillar hon mycket frukt och grönt och det är huvudsaken. Sen är vi rörande överens om att vi inte vill göra måltiderna till nåt tråkigt och väljer våra strider. Både F och jag älskar mat (lite för mycket) och vill ju att Sonja också njuter av det.

Hittills verkar vi ha lyckats men vi lurar inte oss själva en sekund. Det svänger snabbt!

//Åsa

A car with a view

Ja nu går det ju att flytta den såklart men ni förstår vad jag menar. Ingen tråkig petitesskritik nu. Det är andemeningen som räknas.

Det är inte många Nynäshamnare som inte tycker om vårt "Ringvägen". Jag vet inte hur många gånger jag gått runt - ibland dagligen. Och inte heller hur många gånger jag kört eller åkt runt - ibland också dagligen.

Båda sätten är fantastiska tycker jag. Promenaden är ju en rening för både kropp och själ och jag uppskattar den både i solsken som regn och rusk.

Att åka bil har varit en livlina vid antingen ren tidsbrist eller då jag var höggravid med foglossning och inte kunde röra på mig utan knivskarp smärta.

Idag bjuder landskapet på glittrande hav med segel här och där. Fågelkvitter och en lätt och sval bris. Det är lätt att känna sig andlig här. Både stor och liten. Det är alltid lättast i naturen tycker jag. Får citera Jarl Kulle i den underbara filmen "Änglar finns de" när Christina Schollin frågar honom om han är religiös och hans svar är: "Bara här, inte i stan".

//Åsa

Och hon frös och hon nös...

Sjukstuga.

Känns extra trist när allt grönskar och solen lyser. Sonja hostar och snorar och jag bara sover och har lock för öronen.

För att pigga upp oss gjorde vi en smaskig äppelpaj till efterrätt. Det hjälpte faktiskt! Tänkte göra en rabarberpaj men det var slut på rabarber i landet. Jag har ett enkelt recept från rabarberpaj.nu som man kan variera med allt möjligt. Så fort det har blivit säsong så blir det med blåbär. Min personliga favorit.

Frukt- och bärpaj

1 dl havregryn
1,5 dl socker
2 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
150 g smör

Blanda det torra. Smält smöret och blanda i. Lägg valfri frukt eller bär i en pajform. Om det passar kan du lägga till kanel eller stött kardemumma. Sprid ut smeten på frukten.
Grädda på 200 grader i 25 minuter.

Vi tog vaniljglass till idag!

//Åsa

Grillat ÄR godast

Eftersom det blev en solig kväll och vi har ett helt hav av salvia i kryddlandet så beslutade vi oss gör att tända grillen och marinera lite fläskkarré i salvia och vitlök.

Jag svängde ihop en sallad på tomat, gurka, selleri, vattenmelon och aprikos till. Det smakade härligt somrigt.

Det var första gången vi åt mat på framsidan. Det har varit för varmt eller för kallt tidigare. Sonja hade svårt att greppa att skorna kunde vara på under middagen. Hoppas vi inte förvirrar det stackars barnet helt!

//Åsa

Påt påt

Nu gröööönskar det i daaaalens famn...

I alla fall i radhusträdgården. Vi är inne på andra sådden rädisor. Jag har satt physalis och squash i krukor och persikorna solar sig på sin hörna.

Lite blommor har vi i en hörna. Just nu blommar de vita aklejorna bredvid pionknopparna.  Bredvid står rosa rosor på tillväxt och en honungsros som ska klättra upp i trädet med rislampan.

Nedanför grönsaker och kryddor finns mer rosor, klematis och höstanemon.

Vi har förenklat trädgården. Satsar mest på blommande buskar och sen är resten ätbart. Vill inte känna att trädgården är en belastning. Då försvinner snabbt lust och kreativitet och det kan vi inte riskera!

//Åsa