När det är på väg och nära

Är det inte en speciell känsla när det vänder?

Idag är det ljuset vi väntar på. Inget har hänt ännu. Men vi känner en lättnad i alla fall.
Är det inte så med det mesta? Bara vi vet att förändringen börjat så känns det bättre.

Ibland.

För ibland blir det outhärdligt. Vi vet att det ska komma snart men det är ju ingen tröst för vi står kvar här och väntar. Undrar varför man reagerar så.

Just nu när julledigheten är så nära tog tröttheten över. Tyvärr lite i förtid. Är ju en del att fixa kvar. Så jag försöker att sprida ut, göra roligt och ta det så lugnt det går. Julen kommer ju och går som varje år. Vi blir mätta som varje år. Vi blir trötta på julmat på Annandagen som varje år. Vi träffar därför alla vi känner på Thaien som varje år.

Kanske är det för att Sonja finns som jag tar lite lättare på alla detaljer. Det viktiga är att vi får familjetid. Både stor- och lillfamiljen.

Jag längtar efter att konstatera att Kalle Anka är rätt trist, julklappsspelet och ris á la Malta. Efter det massor med utelek vare sig det är snö eller tö.

Sonja - hon längtar efter Tomten och julklappar. Det blir första gången och det är väldigt pirrigt. För henne har ingenting vänt ännu och det börjar bli på gränsen till outhärdligt. För nu är det nära, så nära, så nära...

//Åsa