Nyckfulla november bjuder på ett vitt landskap igen. Den låga solen värmer uppburrade småfåglar och skapar ett drippdroppande från tak och träd.
I år kan jag faktiskt njuta av det.
Jag har aldrig i vuxen ålder tyckt om vintern. Eftersom jag inte sysslar med några vintersporter har den bara varit till besvär. Inställda och försenade tåg och bussar, hala vägar och trottoarer, glafs och ett evigt skrapande, skottande och sopande.
Men nu finns det ett litet yrväder som skrek "Snö! Jippi!" när hon tittade ut i morse. Hur sjutton går det att deppa ihop då? Äntligen kan jag se det vackra och roliga med den här årstiden. Det hjälper ju självklart att jag slutat pendla.
Jag vill till och med ge det där med skidor en chans till. Skridskor får vänta. Snö är mjukare än is även om min naturliga vaddering har tilltagit sedan jag försökte sist. Men först blir det snögubbar och stjärtlapp med Sonja.
//Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar