Det har fryst fast små fräcka droppar på fönstret som vi fick öppna med murbräcka igår.
Vardagsrummet med sina stora fönster känns lika kallt som det där finrummet som farmor hade. Det där man inte gick in i om det inte var kalas eller helgdagsmiddag. Otaliga foton finns från olika jämna födelsedagar med havet av gratulationsblommor på det lilla sidobordet.
Sekretären med den barocka porslinsskålen full av exotiska vykort. Piedestalen i marmor med en uppstoppad ekorre som mina små flickhänder kämpade för att inte klappa. Soffan och fåtöljen som tagna ur Boktipset fast klädda i medaljongplysch. Den förgyllda spegels med fläckigt glas som illa upphängd liksom lutade sig över en kort betraktare. Där stod också vitrinskåpet som nu står i vår egen kalla matsal. Med den lilla ballerinan triumferande bland glasen.
Jag älskar de där hemmen som har små fina stilleben. Inte för plottrigt. Det måste kännas äkta och inte hämtat ur någon katalog. Gammalt och nytt i blandning. Tycker om att se Sonja gå omkring, häva sig upp på tå för att se fina saker i bokhyllor och skåp. Ibland sträcka ut ett litet finger som hon vet är förbjudet. Jag låter henne hållas. Det hör till. Att känna magin och det spännande i vackra saker. Utvalda saker vars enda funktion är att vara godis för ögon och själ. Personligen tycker jag att den uppgiften är minst lika viktig som någon annan.
//Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar