Promenaden hem från förskolan kan ta allt från fem till tjugofem minuter. Ännu längre om vi tar vägen förbi gungorna.
Igår var Sonja på slöhumör och då kan det ta lång tid. När vi nästan var framme vid vårt hus la hon sig platt som en pannkaka på gräsmattan mellan gångvägen och tomten. Nu skulle hon inte gå mer.
Som de flesta andra föräldrar provade jag varianten "jag börjar gå så länge, Sonja" och går tio meter mot vår tomt där jag stannar och väntar med ett "kom nu, Sonja".
Då hör jag ett annat "Kom nu!". En stor ljus labrador kommer springande mot Sonja som ligger i gräset. Sonja blir jätterädd. Gallskriker och gråter. Hunden är ända framme i ansiktet på henne.
Då slår min reptilhjärna till.
Jag formligen brölar när jag springer över gräset. "Nej, bort" tror jag det var som kom ut. Jag tar upp en förtvivlad Sonja i famnen. Hundägaren har nu kopplat hunden. "Det här är inte ok. Det är koppeltvång. Vad glad att jag inte polisanmäler dig" skriker jag när jag passerar dem på väg in i huset. Hundägaren stammar fram ett "Hon brukar inte...".
I farstun tröstar jag Sonja och säger att "allt gick ju bra" och "det är ingen fara". När kläderna är av och Sonja leker glatt kommer mina tårar. Adrenalinet släpper och jag skakar. Sen surrar den svenska lagomhjärnan igång och börjar säga saker som "Vad du överdrev. Vad pinsamt. Jag som aldrig blir arg. Det var ju en jättefin hund och hundägaren såg trevlig och ordentlig ut. Om du hade varit lugn hade kanske Sonja också lugnat ner sig." Bla, bla, bla!
Då blir jag arg på mig själv och jante. Jag borde absolut ha hållit mig lugnare för Sonjas skull så hon kände att det inte var någon fara. Det skyller jag reptilhjärnan för. Men utskällningen av hundägaren står jag för. Det är ju inte mitt ansvar att se till att det inte finns lösa hundar. Det ska inte ens finnas lösa hundar här. Bortförklaringen "Hon brukar inte...." är så j-a lam och visar bara på att man inte har någon respekt alls för andra. Bara rättigheter. Inga skyldigheter.
Jag är uppväxt på 70-talet som vi lite skämtsamt brukar kalla för DDR-Sverige. Då var det solidaritet som gällde för hela slanten. Ingen fick vara annorlunda och det var fult att hävda sig, tänka på sig själv och tro att man var nåt. Det satte rätt djupa spår. Motreaktionen i samhället blev ju 80-talet som bara handlade om individen. Och det har liksom inte slutat. Idag är många så upptagna med sitt eget självförverkligande att de inte märker när de trampar på nån annan.
Hundägaren såg verkligen trevlig och ordentlig ut. Jag är övertygad om att hon inte menade nåt illa när hon släppte sin fina hund lös för att få springa glatt över gräsmattorna. Men där slutade hon tänka. Hon tänkte inte på att det är förbjudet att ha lösa hundar här. Hon tänkte inte på att det är både lekpark och två förskolor precis bredvid och att det var eftermiddag då många barn går hem. Hon tänkte bara på sig och sitt.
Vanlig invändning från hundägare: "En hund måste få springa fritt." - Ja absolut, men åk då någonstans där de FÅR springa fritt. Och om du inte har den möjligheten så är det bara elakt mot hunden att ha den. Skaffa då inte hund. Jag kan ju inte kräva av omvärlden att alla ska anpassa sig efter mig och mina behov om jag får för mig att ha en elefant som husdjur. Någonstans får man ju acceptera läget och sina begränsningar och anpassa sig efter det. Skyldigheter. Inte bara rättigheter.
För den som blir trampad på - eller biten - spelar det ju ingen roll om det var meningen eller inte.
Jag blev själv biten av en hund som barn och var väldigt rädd för hundar efter det. Därför har jag varit mån om att Sonja inte ska vara det. Jag säger nästan alltid "Titta vilken söt hund." om vi möter någon. Och vi stannar ofta och klappar om hundägare och hund visar att det är ok. Allt för att Sonja ska få en positiv bild av hundar och inte vara rädd. Hoppas innerligt att inte den här situationen sabbat det.
Som tur är finns det också fantastiska hundägare som gör att jag återfår hoppet om mänskligheten. I morse, på väg till förskolan, såg jag en Schäfer med matte passera vår gångväg och stanna fem meter bredvid på en sidoväg. När vi passerat gick de tillbaka och fortsatte på vägen där vi gått. Hunden hade munkavel och var valp. Jättefin. Antagligen känslig period och matte ville varken utsätta hund eller Sonja för ett tråkigt möte. Total respekt. Så vackert.
Fortsätter dagen så och önskar er alla en vacker torsdag.
//Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar