Plötsligt händer det

Vi matar änderna idag.

De skulle absolut få våra gamla scones tyckte Sonja. Vattnet ligger runt knuten, solen skiner och jag behövde en pluggpaus.

Solen värmde inte tillräckligt i den hårda blåsten. För att hålla värmen lekte jag flygplan med Sonja som tjoade förnöjt. Knak.

Ja. Vad trodde jag själv. Otränad efter lunginflammationen och bara suttit de senaste dagarna. Sen ut och bli kall. Jag tog mig hem i alla fall. Hoppade över att gå vidare till lekparken. Smörja, smörja. Varma kläder.

Vad är det med oss och våra kroppar? Varför är det så lätt att ha en övertro till sin kapacitet? För att i nästa stund inte tro sig klara av någonting för den delen?

Nej. Jag får väl ta det här som ett starkt tecken på att jag måste hitta bättre hälsorutiner så kroppen orkar. Och inte bara orkar. Mår kanon helst!

Grundläggande för min hälsa är sömn men det har vi hittat rutiner för nu. Mat då... svårare men jag ser mönster och fallgropar jag ska akta mig för. Träning. Här är nöten som ska knäckas. Har inte detta naturligt. När jag sätter igång så tar jag i för hårt. Blir sjuk eller får ont och slutar inom tre månader. Jag måste hitta en rutin som funkar i längden. Problemet är att det känns så bra att röra på sig så jag blir liksom lite hög och vill bara ha mer. Måste hålla mig tillbaka. Måtta. Måtta. Nätt och fint. Inte mina slagord direkt men skam den som ger sig.

Snart nytt år också. Nystarternas högsäsong.

//Åsa

När det är på väg och nära

Är det inte en speciell känsla när det vänder?

Idag är det ljuset vi väntar på. Inget har hänt ännu. Men vi känner en lättnad i alla fall.
Är det inte så med det mesta? Bara vi vet att förändringen börjat så känns det bättre.

Ibland.

För ibland blir det outhärdligt. Vi vet att det ska komma snart men det är ju ingen tröst för vi står kvar här och väntar. Undrar varför man reagerar så.

Just nu när julledigheten är så nära tog tröttheten över. Tyvärr lite i förtid. Är ju en del att fixa kvar. Så jag försöker att sprida ut, göra roligt och ta det så lugnt det går. Julen kommer ju och går som varje år. Vi blir mätta som varje år. Vi blir trötta på julmat på Annandagen som varje år. Vi träffar därför alla vi känner på Thaien som varje år.

Kanske är det för att Sonja finns som jag tar lite lättare på alla detaljer. Det viktiga är att vi får familjetid. Både stor- och lillfamiljen.

Jag längtar efter att konstatera att Kalle Anka är rätt trist, julklappsspelet och ris á la Malta. Efter det massor med utelek vare sig det är snö eller tö.

Sonja - hon längtar efter Tomten och julklappar. Det blir första gången och det är väldigt pirrigt. För henne har ingenting vänt ännu och det börjar bli på gränsen till outhärdligt. För nu är det nära, så nära, så nära...

//Åsa

Mardrömmar och drömmar

"Jag vill ha julafton. Jag vill ha julklappar."

Sonja pratar i sömnen en hel del just nu. Förra veckan handlade det om att hon ville pussla själv. I natt var det tydligen julafton som var problemet.

Jag tycker det är så härligt att höra vad som är stora problem i hennes liv. Så basic. Och så ska det ju vara när man snart fyller tre år. Man ska inte ha större bekymmer än så. Hon blir mätt varje dag, har en mjuk säng att sova i, varma kläder och en familj som älskar henne och behandlar henne bra.

Tyvärr är det många vuxna som i perioder eller för evigt förirrar sig och börjar ha "stora problem" på samma nivå som treåringar. I-landsproblem ni vet. Jag hamnar också där ibland.

Så klart man ska ha rätt att bekymra sig för att kulören på väggen i matsalen inte blev riktigt som man tänkt sig eller att man måste stressa iväg och köpa en ny klänning för kvällens fest eftersom man är trött på de gamla. Men bara bekymra sig.

Det är när såna problem blir riktiga problem som vi har ett problem. Öh...

F brukar säga "det var för länge sedan vi hade krig i det här landet" och jag förstår vad han menar. Om man har haft lite riktiga problem, alltså såsom krig, svält, sjukdom så är det lättare att vara tacksam för det man faktiskt har.

Fel kulör i matsalen - jag har ett hem.
Ingen passande klänning till festen - jag har pengar att köpa kläder för, jag har vänner, jag ska på fest.

Sen är det det där med att se sig själv som ett offer. I vårt välmående land har de flesta valt sitt liv. Klagar du på att jobbet tar för mycket tid? Då kanske du ska fråga dig om du behöver den där karriären och de där extra kronorna som övertiden ger. Om du känner att du kan leva utan en resa till Gran Canaria varje år, bo enklare, leva enklare och istället gå ner i arbetstid och lön så gör det. Vill du inte leva utan Gran Canaria så har du ju faktiskt valt. Du är inget offer. Acceptera och var tacksam att du kan välja. Alla kan inte det.

Jag träffar på ensamstående föräldrar som bollar två anställningar samtidigt som de vidareutbildar sig och varje natt bäddar de upp soffan så barnen kan dela på det enda sovrummet. De släpar idrottskläder och musikinstrument på bussar och tåg till barnens aktiviteter. Ingen bil. Ingen släkt som kan avlasta. Och de klagar inte. De är tacksamma för det de har. De är lyckliga.

Man brukar säga att dåliga tider tar fram det dåliga i människan. Men min slutsats är att bra tider tar fram väldigt tråkiga sidor också.

Vi har ju ingen Thanksgiving i Sverige men julen brukar ju funka lite på samma sätt. Vi stannar upp, ser oss omkring och är tacksamma för allt fantastiskt vi faktiskt har. Och julen varar ju intill Påska så jag håller en tumme för att tacksamheten håller i sig.

//Åsa

Upp och ner, här och nu

Fjärde advent på söndag...

Känns som det har varit jul länge nu fast det egentligen inte har varit jul alls.

Nigella, Ernst och Plura lagar mat och myser på TV. Mina hyacinter har redan blommat ut så jag ska byta ut alla i helgen. Granen står och väntar på baksidan och julmatlagningen är uppdelad inför julaftonens knytkalas med våra familjer.

Samtidigt ska det där andra livet levas också. Jobb, skola, dagis, handla, dammsuga, tvätta, diska.

Jag ser ett mönster i mina känslor inför julen. Nu innan är jag pirrig som en unge och pyntar, bakar och slår in klappar så det ryker. Efter julafton är jag så glad att det är över. Vid nyår vill jag slänga ut allt pynt och julgran.

För då är det ju nystarternas tid igen. Nya planer, ny energi, ny inspiration.

Senaste året har varit så omvälvande och kul. Både F och jag har tagit oss tid att verkligen fundera på vad vi vill och hur vi vill ha det. Vi kom fram till att det är omöjligt att veta hur vi vill ha det om tio år eller ens om två så vi försöker lära oss konsten att leva i nuet och planera en bit i taget. Inte lätt när man är ett korrekt kontrollfreak, men sent ska syndaren vakna.

Jante smyger sig ju på ibland och fröken duktig också. Det är ju det där med att vara så mycket. Det ska väl se ut som hos Ernst hemma eller? Vi ska väl ha huset fullt av dynamiska människor på härliga middagar jämt där nån spontant tar upp en gitarr mellan rätterna som hos Plura? Jag ska väl alltid känna mig och se ut sådär sensuell som Nigella när jag lagar mat?

Då och då är det ju lätt att glömma att det där ar TV - inte verklighet. Och att alla foton i tidningar är just foton i tidningar från en studio med personal som fixar och trixar. Och bilderna i bloggarna är en liten bild på en detalj i ett hörn som blivit riggat en timme eller två.

Nej när jag värmer makaroner och köttbullar i micron iförd mjukisbyxor känner jag mig inte särskilt sensuell. Mina dammtussar, smulor och vissna växter påminner inte om Ernst pyntade herrgårdspaviljong. Spontan musik har vi. Men det blir mest barnvisor. Middagsbjudningar... Ja, härliga vänner har vi men eftersom vi oftast vill sova vid nio på kvällen så står ju inte fest så högt upp på prioriteringslistan just nu.

Missförstå mig inte. Det är inget klag. Tvärtom har jag kommit på att just nu är det väldigt skönt att ha det så här. Just nu lägger jag hellre en timme på att pussla med Sonja än att göra lingonrisgirlanger för att det ska se piffigt ut. Just nu värmer jag hellre lite rester än att stå i köket flera timmar då jag måste sätta Sonja framför TVn.

För det är ju bara just nu. Några veckor eller månader i mitt liv. Snart är Sonja äldre och kan vara med och pyssla och laga mat. Då kanske vi tar upp det igen. Då kanske vi sover bättre på nätterna så vi har mer energi och orkar umgås med våra härliga vänner igen.

Men inte nu. Nu vill jag ha det precis såhär. Bara göra det nödvändigaste.

Det blir ju jul ändå.

//Åsa

Tipp, tapp, tipp, tapp...

Men jag blir ju alldeles fnissig av den här snön!

Kompakt mörker som bryts av alla julstjärnor och ljusslingor. Hyacint och gårdagens pepparkaksbak doftar i hela huset. Tassar omkring med min kaffekopp för att få lite skrivro innan familjen vaknar.

Som vanligt hur mycket som helst som ska snos ihop såhär sista veckorna innan jul. Resten av livet fortsätter ju trots att det ska hinnas med glöggfikor, fållning av lucialinnen, hämtning av granar etc.

Även innan jag brydde mig om att baka och pynta upplevde jag att det innan jul blev tokstressigt. Undrar om det bara ligger i luften?

Det var ju naturligt när jag hade min lilla inredningsbutik och vi hade öppet hela december att jag var lite chokad. Vi jobbade sju dagar i veckan i en månad och fick stå och äta mellan alla kunder. Men vad kul det var! Julstämning i hela butiken med tända ljus och julmusik och det är är ju alltid kul att ha mycket kunder! Sen blev vi ju helt slut såklart. Och lite folkskygga. Jag minns att vi ett år efter julfirandet den 24:e åkte hem och stängde in oss till annandagen tillsammans med en kanna margarita och TV-serien Smash. Det kallar jag julstämning!

//Åsa

Binge watching och värdet av tråkighet

Sjukstuga igen/fortfarande.

Jag har fortfarande inget flås i lungorna även om jag kan vara uppe nån timme i taget. Sonja hann vara på förskolan en vecka och nu har hon feber igen. Inget oväntat. Alla sa att det skulle vara såhär när vi började på förskolan.

Vi har förflyttat oss från sängen till soffan. Sonja kör maraton med Sara och anka, Charlie och Lola samt Mamma Mu. Mellan varven blir det lite spel jag hittat på paddan. Och tupplur.

Själv försöker jag ta lite kurser med hjälp av laptop i knät och hörlurar. Funkar sådär eftersom jag behöver reagera på "kolla mamma", "snorig", törstig" och "ta bort reklamen" lite då och då. Dessutom är inte orken på topp nån längre tid.

Jag har ju redan plöjt igenom 6 timmar av de nya Gilmore Girls och de två avsnitt av Bletchley circle som ligger ute på SVTplay. Lyckades även äntligen se klart sista säsongen av Game of Thrones. Nästa offer för min binge watching blir The Crown.

Märks det att jag är uttråkad?

När det är fullt upp kan jag verkligen längta efter att få slänga mig på soffan och bara glo på gamla repriser. Men i verkligheten är det ju kul en halv dag och sen vill jag ta tag i saker igen.

Nu har jag en lång lista som gör att fingrarna kliar ordentligt. Det är väldigt bra att få ha lite tråkigt ibland så man uppskattar vardagslunket igen.

Läser i flera artiklar att just tråkighet är bristvara hos våra barn. I vår jakt efter det perfekta livet trycker vi tydligen in så mycket aktiviteter och "skoj" i våra barns liv att vi dödar deras egen kreativitet och initiativförmåga och riskerar i längden apati och koncentrationssvårigheter.

Ja, jo. Det är väl just det mönstret vi ser och de problem som finns. Även hos vuxna. Allt ska komma serverat. Vi läser bara rubrikerna och har svårt för tystnad och ensamhet. Hur ska vi bryta det mönstret då? När vi stressar hem för att hinna i tid till yogan känns det som att vi tänker fel. Vi jobbar långa dagar för att ha råd att åka på semester. Bakvänt? Jag vet inte. Jag har inga svar. Men det är intressanta tankegångar. Sen finns det ju en vinst i att stanna upp och tänka också.

//Åsa

Vind i seglen

Hela året har jag varit förundrad över att så många som jag pratar med är i en fas där de sadlar om och omvärderar sina liv. Spännande, ibland svårt men mest kul. Vet inte om det är att de liksom jag är i åldersgruppen 40+ (läs 40-årskris) eller om det är nåt i luften.

Det jag och tydligen flera andra har märkt är att man från någonstans får hjälp om man bara är lite uppmärksam. För det som jag i massor av olika samtal kommit fram till är att då vi tar bra beslut så blir vi belönade med medvind. Sak på sak liksom faller på plats och man hamnar i ett flow.

Fel beslut däremot ger motvind. Det är liksom som att nån suckar och säger "Har hon inte fattat ännu? Då får hon sig lite läxor." Saker blir tunga och det blir svårt och trögt.

För mig spelar det ingen roll vad eller vem man anser ger den där med- eller motvinden. Huvudsaken är insikten om hur det funkar. Då blir det ju lättare att hamna i det fantastiska flowläget och det är ju det som är målet. I alla fall för mig.

//Åsa

Gilmore Girls

Bönhörd.

Har nu tittat på de fyra nya avsnitten ett par gånger. Det är det jag gillar med serien. Så mycket nytt att upptäcka varje gång. Jag älskar deras enorma snackighet (igenkänning) och referenshumorn är fantastisk. Sen är alla lite knäppa och begår misstag vilket är uppfriskande. Mycket handlar om lyckan i det lilla.

Med risk för spoiler alert så var det skönt att se att allt inte gått så bra för alla i de nya avsnitten. Sen slutar det ju med en läglig cliffhanger.

Men det är klart. Originalserien var bättre. Så är det ju nästan alltid. Det blir liksom aldrig samma sak när man gör en uppföljare. Allt som publiken gillade ska klämmas in och gärna överdrivas. Och det är då charmen går förlorad. Jag får nog lov att titta på några gamla avsnitt när jag ändå håller på.

//Åsa

Tålamod

För Sonja är det tydligen rena plågan med en julkalender. Ska hon behöva vänta ända tills imorgon för att kunna öppna nästa lucka!?

Hon fick en med Mamma Mu där man får nån liten sak varje dag i stil med Pixibok, pyssel eller pussel. Eftersom hon är snabb som blixten hann hon öppna ett par luckor extra på morgonen. Men det gick ju att stänga dem igen. SVTs julkalender var för lite större barn så vi tittade på Sara och anka istället.

Mina föräldrar sparade en del gamla julkalendrar när jag var liten. De fanns inne i en garderob, uppe på en hylla som jag nådde med hjälp av en pall. Där kunde jag stå långa stunder och titta i alla luckor. Det hände även att jag "råkade" öppna lite på årets. Och om bara en lucka väl var öppen kunde man kika in på de övriga om man var finurlig och hade bra belysning.

Jag hade inte mycket tålamod med julklapparna heller. De gömdes i en annan garderob. Den kunde man också stänga in sig i och försiktigt pilla upp tejp och snören för att stilla den där brinnande nyfikenheten.

Och inte har jag blivit bättre. Jag har till och med svårt att inte berätta vad jag köpt åt andra i present. Jag drog med mig F i fallet ett år och vi öppnade alla våra julklappar den 23:e. Helt hopplös!

Nu har vi i år beslutat att lägga ner det där med vuxenklappar. Lite sorgligt eftersom jag älskar att rimma men mest riktigt skönt. Vi satsar lite extra på julklappsspelet istället. Det där med tärningar och så ska man ta klappar av varandra ni vet. Det var Fs familj som förde in det. Jag tycker det är jätteroligt! Det är alltid nåt som ingen vill ha och nåt som alla slåss om. Kan gå riktigt hett till.

Men mest spännande blir det att se om inte tomten kommer och vad Sonja tycker om det. Om hon nu kan hålla sig!

//Åsa