De där timmarna på bussen varje dag. På morgonen vill de flesta antingen fortsätta sova eller få lite jobb gjort. På kvällen vill man kanske avsluta lite jobb eller varva ner och pusta ut efter dagen.
Eftersom bussen jag åker med bara går kontorstid så är det en rätt likformig massa människor som åker. Proffspendlare som kämpar för att vardagspusslet ska gå ihop.
Så när rutinen bryts och nån udda fågel stiger ombord kan man nästan höra hur hela bussen drar efter andan. Ett bra exempel var imorse när en mamma med barn i 3-4-års ålder går på.
Jag hade lyckats få en plats på ett 4-säte. Där sitter man alltså 4 personer mitt emot varandra. Mamman och barnet satte sig mittemot och jag började genast tänka på om jag skulle säga till barnet eller mamman när det började sparkas på mina kostymbyxor.
Jag behövde aldrig säga någonting. Bara le. Mamman tog av barnet skorna efter att de satt sig. Barnet fick en smaskig leverpastejsmörgås som tuggades mellan nyfikna blickar på omvärlden. Nåt mer hände inte.
Och varför uppmärksammar jag detta? Jo för att jag blir ledsen över min egen reaktion. Jag förvantade mig inte att en mamma idag tänker på hur hennes agerande påverkar andra människor. Den här mamman är ett undrrbart undantag. Gott uppförande och omtanke om andra står allför sällan högt i kurs när vi uppfostrar våra barn. Det är viktigare att bli en stark individ som hävdar sig. Det är fint.
Jag vill nämna lilla Sigrid i Melodifestivalen. Som "satte Schyffert på plats" som det ju hette. Är det bara jag som uppfattade henne som ouppfostrad och otrevlig ? Ska vi verkligen visa upp och hylla barn som är uppkäftiga och slänger ur sig elaka kommentarer? Är det en bra förebild? Är det kul med ouppfostrade barn?
Jag är född tidigt 70-tal i DDR-Sverige. Då fick ingen teckning hänga överst i klassrummet och du skulle inte tro att du var nåt. Gruppen var viktigast. Solidaritet. Jättebra tanke men det gick lite för långt. Så efter det kom 80-talet med individfokus. Det behövdes som motreaktion. Det är viktigt att unna sig lycka och framgång och inte bara tänja på andra hela tiden. Men även det gick ju lute för långt. Och det verkar som om vi fastnat i det. Det bara eskalerar. Sen lägger vi till dubbelmoralen - i alla fall som jag ser det: det är självklart att källsortera men att avstå en flygresa till Thailand till förmån för miljön vore omöjligt, om grannen slår sina barn höjer vi volymen på TVn men ringer gärna in en slant till faddergalan.
Jag vet inte...i mina ögon har nåt blivit snett. Alla dessa quick fix. Som att tejpa över varningslampan i bilen.
Men jag får försöka få igång de där ringarna på vattnet och nästa gång en mamma med barn kliver på bussen ska jag resonera som Nalle Puh:
"Antag att ett träd föll ned, Puh, just när vi var under det?" sa Nasse.
"Antag att det inte gjorde det, sa Puh efter moget övervägande."
//Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar