Barry Manilow

För några år sen när Spotify var nytt hamnade jag på en mycket trevlig och blöt kräftskiva. Efter maten blev det drinkar och spontandans och efter ett tag körde vi "spela en låt från en skiva du har som du skäms för". 

Först och främst funkar den här leken bara i äldre generationer eftersom ingen köper "skivor" nuförtiden. Men det jag reflekterade mest över var "som du skäms för". Som vuxen människa kan man göra saker man skäms för eller i alla fall borde skämmas för. Det kan vara att bedra sin partner, behandla nån illa, ljuga etc. Men ska vi gå omkring och skämmas för vad vi har i vår gamla skivback? 

Jag förstod vad de ville ha i alla fall och slängde på nån låt med Michael Bolton. Men skäms gör jag inte för att jag har den cdn. 

För vad handlar det här om? Är vi bara förvuxna ungdomar som fortfarande är oroliga att vi inte får vara med i det balla gänget? Jag kan direkt säga att jag aldrig platsat där. Jag är alldeles för snackig och högljudd för att det skulle funka. De coola verkar mest gå omkring och tycka att allt är lite lagom trist och det funkar inte för mig.

Jag hade mina perioder precis som alla andra i tonåren. Då jag var rädd för att bli mobbad och rädd för att hamna utanför och bli ensam. Då försökte jag desperat köpa "rätt" kläder och göra avkall på min personlighet så jag skulle passa in. Jag gav tom nån ironisk mobbingkommentar till nån tjej i klassen i stil med " snygga örhängen" när hon kom med nåt gräsligt i öronen en dag. Hon reagerade som jag gjort nåt år tidigare när nån sa "snygg tröja" med fnissigt tonfall. Hon sken upp och sa "Tack" för hon tyckte ju själv såklart att de var fina. Och varför kan det inte vara ok att tycka olika? Som ni märker eftersom jag skriver om denna händelse så spökar den fortfarande i mig. Det här är nåt jag skäms över - inte Michael Bolton!

Men det funkade inte särskilt länge - tack och lov.  Att försöka vara tuff. Jag har aldrig heller riktigt kunna sätta mig över andra på det sättet som de där tuffa klasskompisarna gjorde. Jag hade kul med alla och det får man ju inte om man ska vara cool. 

Nån som aldrig någonsin har försökt anpassa sig till de coola är min man. Jag minns när han gick omkring i skolkorridoren med snusnäsduk i bakfickan  efter att "Dancing in the dark" med Bruce Springsteen kommit ut. Jag är helt övertygad att det var några som tyckte det såg löjligt ut men sånt har aldrig bitit på honom. Han är som teflon. Han bryr sig inte. Han körde sitt race. Det var nog därför han aldrig blev mobbad heller. Jag har stor beundran för den mannen.

Så mycket föll på plats i mitt liv när vi träffades. Tex Barry Manilow. Inte trodde jag att jag någonsin skulle träffa någon som också gillar Barry Manilow! Lästa någonstans att de tom spelade hans musik som tortyr i nåt fängelse. Ha!

Som första födelsedagspresent från mig fick Fredrik en Greatest Hits med Barry och på den vägen är det...