In i dimman...

Bokstavligen!

Direktbussen till Gullmarsplan susar idag igenom ett dimmigt och drypande landskap.

Jag vet att det är grått och smutsigt och kalt men jag tycker att det är rätt vackert. Ger ett sorts lugn.

Det känns även mentalt som om jag är på väg in i dimman när jag tänker på dagens schema på kontoret. Vissa dagar är bara så.

Men jag var "tvungen" att ta ledigt imorgon eftersom F har ett möte så det betyder att det är fredag idag för mig. Det innebär att jag får ett glas vin - en helt annan dimma!

Imorgon ska jag ha nåt jag längtar efter - en dag ensam med Sonja. Det är jättemysigt att vara tillsammans hela familjen men det blir nåt speciellt när det bara är vi.

Efter min mammaledighet trodde jag att det inte var nåt problem att bara börja  jobba heltid. Fredrik skulle ju vara hemma ett år. Men jag märker hur jag mår mentalt dåligt att vara ifrån min familj såhär mycket. Reptilhjärnan har satt igång. Grundläggande behov av att vara nära mitt barn.

Jobbigt? Ja. Opraktiskt? Nja. Dåligt? Nej, det tycker inte jag. Jag blir lite glad av att jag inte förträngt mina känslosystem och naturliga impulser så pass att jag bara kan ta rationella beslut baserade på logik. De är ju inte alltid bäst...

Den tråkigaste känslan som finns är att inte veta vad som gör en lycklig. Har haft den rätt många gånger under långa tider. Just nu vet jag. Då tänker jag agera på det.

Min man sa en så klok sak häromdagen: "Väldigt få människor ligger på sin dödsbädd och tänker - Jag spenderade alldeles för mycket tid med min familj"

Kanske kan vara bra att tänka på ibland...vad vi vill se tillbaka på innan vi går in i den sista dimman.

//Åsa