Lite bilder före och...

Ja det blir ju efter så småningom.

Eftersom påsken bjöd på strålande sol så blev det en heldag i trädgården igår.

Vi har väl cirka femtielva projekt på gång på våra få kvadratmeter. Men eftersom det just är litet så är utmaningen desto större och roligare. Hur får vi till en lummig men inte stökig och brokig känsla? Hur gör vi insynsskydd utan att spika upp plank eller sätta tujahäck? Vi vill känna oss omhuldade och skyddade utan att känna oss instängda. F och jag bollar idéer och trampar omkring i trädgården för att känna på de olika platserna. Sonja tultar efter med spade och vattenkanna och hjälper till på sitt eget lilla sätt.

Just nu målar F plank till vårt "pergola"-bygge. Det blir " för det är ju ingen riktig pergola utan mer stolpar med överliggare och små tvärpinnar i pergolastil. Det här ska ge insynsskydd på vår framsida där vi har kvälls- och eftermiddagssol. Jag har planterat Blåregn och Pipranka som ska få klättra uppför stegarna.

Under tiden har jag flyttat två rosenrabatter där vi har lagt kantsten och ska så gräs så ytan känns större.

Dessutom gräver vi upp en kanal för eldragning så vi kan ha en liten lampa och ett uttag i ena hörnan i trädgården.

Vi börjar där sålänge...

Det som får vänta blir södra gaveln där vi vill ha terasser för vår köksträdgård.

Jag kontaterade igår att jag har inga problem med att en hel semester ligga under ett parasoll och läsa Maria Lang. Jag blir sällan rastlös. Men om det finns nåt som jag verkligen vill göra så jobbar jag tills armarna domnar. Jag glömmer lätt bort att äta och dricka och sitter uppe på kvällar och mornar och planerar och ritar. Sen när det är klart lägger jag mig gärna under parasollet igen.

Slutsats - jag måste köpa ett parasoll!

//Åsa

Arla

Morgonpromenader är något av det bästa jag vet.

Jag har alltid varit morgonmänniska. Går normalt upp kl 6 i veckorna och vaknar vid samma tid när jag är ledig på helgen. Det gör inte man och dotter. Morgonen är min egentid. Jag myser med en film, bok eller "paddan" och fixar mysig frukost åt de som sover länge. Nu när vi kommit in i den ljusare tiden och det inte är halt ute längre så går jag gärna en morgonpromenad som ibland glider över i jogg. Det blir oftast Nynäshamns älskade Ringvägen.

De där stunderna ger så mycket. Rensar huvudet samt både sorterar tankar och löser problem. Sen är det ju jätteskönt att motionera på morgonen för då går jag och känner mig nöjd hela dagen. Dessutom blir det fantastiska naturupplevelser. Jag gillar att vara ute i alla möjliga väder. Blåst och regn har sin charm likväl som dimma. Det enda jag inte gillar är halka.

I morse var havet spegelblankt och i solens strålar steg mirgondimmorna upp och försvann på den klarblå himlen. En underbar start på dagen.

//Åsa

Inre värme

Nä fy!

Jag går innervägen på dagens lunchpromenad. Det blir till att möta vårmodet på NK istället för vårvädret - för det försvann!

Som tur är finns det såååå mycket fint att titta på och som grädde på moset har de satt upp en stor sol i ljusgården som får agera stand in idag.

Men till helgen har jag beställt riktig sol. Så det så!

//Åsa

Skarpnäck... ska vi ju inte till...

...utan Hagsätra naturligtvis. Dörrarna stängs.

Rösten i högtalarna lät glad och plötsligt ler människorna runt omkring mig i tunnelbanevagnen. Någon gjorde ett fel, styrde upp det snyggt och bjöd på sig själv. Vardagslunkets upprepande rutin bröts och en medmänsklighet blottades.

Uttrycket "perfekt är tråkigt " poppar upp i huvudet och visst är det så. Perfekt är tråkigt och helst de som okompromissbart kräver perfektion - av sig själva och av andra. Ur flexibiliteten och öppenheten som krävs för att hantera imperfektion föds också nya idéer och möjligheter. Många av våra största upptäckter och uppfinningar har ju faktiskt fötts ur misstaget. Penicillinet är väl det vanligaste exemplet men listan är lång; champagne, Viagra och microvågsugnen tex. Allt på listan är inte livsnödvändigt men de gör ju livet enklare och roligare och det är ju rätt nödvändigt tycker jag.

För det är ju just det som det handlar om - att ha roligt. Perfekt hade varit att konduktören sa rätt slutstation men då hade inte tjejen på bänken på Skanstulls perrong tittat upp på mig och bränt av ett härligt, spontant leende. Och det var just den lilla sekunden av perfekt imperfektion som gjorde mig på lite extra gott humör på måndagens hemresa från kontoret.

//Åsa

Hemmalördag

Jag älskar de där lediga dagarna utan planer. Har inga problem med att få tiden att gå.

Först långt morgonmys med familjen i sängen. Det blir lite tecknat på TVn och mycket gos. Storfrukost med bacon och äggröra och en smaskig smoothie.

Efter disk och påklädning går vi ett varv i trädgården och leker i parken. Allmänt småplock inne och sedan lunch.

Igår lät vi Sonja sova en stund i bilen medan vi tog en tur på landet. Handla lite mat och gott till kvällen och sen hem och börja kvällsmyset. Idag blir det födelsedagskalas och sen var den helgen slut. Det går så fort! Och av säkra källor har jag fått höra att det går bara fortare!

Det är så mysigt nu när värmen och ljuset börjar komma. Längtar efter att se vad som växer upp i rabatterna och hur vi kommer att använda vår lilla trädgård. Hoppas det blir en fin påsk så vi kan börja fixa med det vi bestämt oss för. Mycket får vänta. Vi vill först se vad vi kommer ha för vanor i vårt nya hus och rätta oss efter det. Annars blir det bara en massa dubbelt arbete och dyra inköp i onödan.

Nä vi beslutade oss precis för en liten biltur idag igen eftersom det är så slaskigt ute. Ut och se på våra vackra omgivningar och lugnet på landet.

//Åsa

Aprilväder i mars

Vaknade till sol och snöfall idag. Men inga sura miner här. Det är ju bara mars och det här kallas ju för aprilväder. Sen är det fredag också. Då är det alltid lättare att vara på bra humör.

Idag ska jag dessutom äta lunch med inte bara en kär kollega utan även min gamla chef. Oj vad jag saknar honom. Han får mig alltid att bli glad och känna att allt är möjligt. En sån där chef som ger andra luft under vingarna. Bästa sorten.

Jag undrar om man egentligen kan lära sig sånt eller om man måste ha det naturligt? Det finns så mycket kurser och coacher idag men måste det inte komma inifrån?

Jag har haft chefer där det är väldigt tydligt att de agerar efter en manual. De börjar mötet med ett litet skämt eller en anekdot - gärna med rekvisita - för det stod rekommenderat i kapitel 2 under rubriken "att bryta isen". Men eftersom det inte känns äkta får det bara motsatt effekt.

Chefskap är inte lätt. Även om du har stor talang i att ta hand om personal kanske du inte har förmågan att driva projekt framåt och få saker ur händerna. En bra chef behöver verkligen vara en allkonstnär och de som klarar det har min beundran och respekt. Alla människor som får de omkring sig att må bra och blomma har min beundran och respekt.

//Åsa

Nalle Puhs hörna på morgonbussen

De där timmarna på bussen varje dag. På morgonen vill de flesta antingen fortsätta sova eller få lite jobb gjort. På kvällen vill man kanske avsluta lite jobb eller varva ner och pusta ut efter dagen.

Eftersom bussen jag åker med bara går kontorstid så är det en rätt likformig massa människor som åker. Proffspendlare som kämpar för att vardagspusslet ska gå ihop.

Så när rutinen bryts och nån udda fågel stiger ombord kan man nästan höra hur hela bussen drar efter andan. Ett bra exempel var imorse när en mamma med barn i 3-4-års ålder går på.

Jag hade lyckats få en plats på ett 4-säte. Där sitter man alltså 4 personer  mitt emot varandra. Mamman och barnet satte sig mittemot och jag började genast tänka på om jag skulle säga till barnet eller mamman när det började sparkas på mina kostymbyxor.

Jag behövde aldrig säga någonting. Bara le. Mamman tog av barnet skorna efter att de satt sig. Barnet fick en smaskig leverpastejsmörgås som tuggades mellan nyfikna blickar på omvärlden. Nåt mer hände inte.

Och varför uppmärksammar jag detta? Jo för att jag blir ledsen över min egen reaktion. Jag förvantade mig inte att en mamma idag tänker på hur hennes agerande påverkar andra människor. Den här mamman är ett undrrbart undantag. Gott uppförande och omtanke om andra står allför sällan högt i kurs när vi uppfostrar våra barn. Det är viktigare att bli en stark individ som hävdar sig. Det är fint.

Jag vill nämna lilla Sigrid i Melodifestivalen. Som "satte Schyffert på plats" som det ju hette. Är det bara jag som uppfattade henne som ouppfostrad och otrevlig ? Ska vi verkligen visa upp och hylla barn som är uppkäftiga och slänger ur sig elaka kommentarer? Är det en bra förebild? Är det kul med ouppfostrade barn?

Jag är född tidigt 70-tal i DDR-Sverige. Då fick ingen teckning hänga överst i klassrummet och du skulle inte tro att du var nåt. Gruppen var viktigast. Solidaritet. Jättebra tanke men det gick lite för långt. Så efter det kom 80-talet med individfokus. Det behövdes som motreaktion. Det är viktigt att unna sig lycka och framgång och inte bara tänja på andra hela tiden. Men även det gick ju lute för långt. Och det verkar som om vi fastnat i det. Det bara eskalerar. Sen lägger vi till dubbelmoralen - i alla fall som jag ser det: det är självklart att källsortera men att avstå en flygresa till Thailand till förmån för miljön vore omöjligt,  om grannen slår sina barn höjer vi volymen på TVn men ringer gärna in en slant till faddergalan.

Jag vet inte...i mina ögon har nåt blivit snett. Alla dessa quick fix. Som att tejpa över varningslampan i bilen.

Men jag får försöka få igång de där ringarna på vattnet och nästa gång en mamma med barn kliver på bussen ska jag resonera som Nalle Puh:

"Antag att ett träd föll ned, Puh, just när vi var under det?" sa Nasse.
"Antag att det inte gjorde det, sa Puh efter moget övervägande."

//Åsa

Veckans tips

Jamen alltså Veckans Tips på Spotify...

Det kan bli så rätt - "It's like they know me" - och det kan bli så fel så jag börjar ta det personligt.

Jag har som liten trevlig tradition att lyssna igenom mina tips på måndagens resa till jobbet. Sen brukar F och jag spela upp varandras på kvällen. Jag får väldigt mycket "soft rock from the 70's" och en hel del 80-tal och det stämmer nog rätt bra med vad som finns i mina spellistor.

Idag öppnade Spotify med "Victims" med Culture Club från albumet Colour By Numbers - den med låten Karma Chamelion ni vet. Jag hade den kassetten. Det blev en himla massa tillbakaspolningar för att lyssna på den om och om igen. Ibland spelade jag in en favoritlåt flera gånger på raken för att slippa allt spolande. Det var speciellt praktiskt när man lyssnade i sin Freestyle och inte ville lägga hela veckopengen på batterier. Det lades ju också en hel del tid på att manuellt spola kassetterna fram och tillbaka. 

Brorsan hade en sån där cool gul Sony Walkman. Han hade alltid fokus och långsiktiga strategier i vad han la sin veckopeng på. Det hade inte jag. Först och främst hade jag ingen koll. Glatt ovetande om trender var jag nöjd med "Börjes Fristajl" eller nåt annat. Jag kunde ju se att brorsans var döhäftig men hade absolut inte tålamod att spara ihop till en.

Tålamod har inte kommit naturligt för mig. Jag har och får verkligen jobba på det. Sen gäller det ju också att utnyttja sina egenskaper på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Att vara hetsig och drivande kan vara kanon i ett projekt med viktig deadline men mindre passande på ett cocktalparty. Och apropå det så kom det precis nåt i bossanovatakt i lurarna som jag behöver njuta av med slutna ögon.

//Åsa

Problemet med en skön helg...

Det körde ihop sig med barnvakt i fredags så jag tog en semesterdag och fick njuta av sol, Sonja och det fantastiska i en 4-dagars arbetsvecka. Vilken enorm skillnad! Jag som brukar vara halvt död och gråtfärdig på kvällarna av trötthet och kan ha osorterad tvätt liggandes i veckor orkade helt plötsligt tvätta, vattna, handla och piffa. Dessutom mysmorgon med Sonja och F, finpromenad i solen och lek i parken. 

I höst ska jag gå ner i tid så jag har det såhär jämt! 

Hela helgen har varit sååå skön och det enda problemet är att jag genast börjar längta till nästa helg. Jag är en riktig hemmafis. Jag älskar att vara med min familj och bara ha en soft vardagslunk. Kanske för att jag haft ett rätt brokigt liv tidigare - jag vet inte. 

När F och jag träffades hade jag haft sjuttioelva olika jobb, gått lika många utbildningar, hyrde i andrahand och hade mest ärvda eller skänkta möbler. Allt var bara temporärt och jag älskade det. Hade aldrig längtat efter trygghet, bara äventyr. Så det som från utsidan kanske verkar vara ett tråkigt svensonliv; radhus, barn och fast anställning är för mig helt nytt och spännande.

Jag var i många år lite avundsjuk och kände mig underlägsen de som gått en rak väg genom livet. Men även om jag ser fördelar i att veta precis vad man vill så ser jag även fördelar i en slingrig bakgrund. Jag har gjort massor. Jag sitter inte och tänker på allt jag borde ha gjort men aldrig blev av och framför allt - jag är inte livrädd för förändringar. För såna sker. Ibland planerade men ofta helt oplanerade och då är det lätt att få panik. Vi har just fått omvälvande nyheter som förändrar mycket och vi fick panik i ca 7 minuter. Sen tog vi ett steg tillbaka och tänkte om och kom på att det här var det bästa som kunde hända. 

För det är ju inte de som bara har det lätt som det går bäst för här i livet utan det är de som lär sig att resa sig upp efter motgångar som ofta hittar den största lyckan. Nåt jag försöker tänka på med Sonja. Inte sopa banan för mycket. Lära sig att ta ett nej. Att det är ok att misslyckas. Ja anti-curling helt enkelt. Jag vill ju bara att hon ska bli lycklig. Inte rädd. 

Nähej, nu har min man gjort lammstek med sky, jordärtskockspure och rotfrukter. Dags för middag. Jösses vad bortskämd jag är!

//Åsa

Årets Högtidsdag med stort H!

Nu är den här!

I familjen Brodin laddar vi som vanligt. Det blir småplock att äta och gamla festivaler att titta på fram till finalen går av stapeln.

Jo Esc är ju också stort - det såklart. Den får också stort H.

Sonja springer mellan "Sara och anka" och ostbrickan. F och jag plockar fram räkor och kycklingvingar till tonerna av 1981 års festival där bara fem låtar tävlade. Det var då mer ett inslag i Loffe på Cirkus än ett eget program. Tjosan vad saker och ting förändras.

Sämst var ändå melodifestivalerna på 90-talet. Trista och låg kvalitet på bidragen. Först på 00-talet satsade man på kul pausunderhållning och sen tog ju Björkman över och yran tog fart.

Nej nu är vitlöksbrödet klart och det supersvenska festivalmyset kan börja.

//Åsa

Äntligen lite hemmafix!

Som jag har längtat!

Vi flyttade in i vårt radhus i September. Jag skyndade mig att fixa det jag tyckte var mest kritiskt med trädgården - bort med giftiga växter och dit med lite häckar och träd som insynsskydd.

Tänk vad olika man kan vara. Det fanns nästan ingenting som hindrade insyn när vi kom. Allt var helt öppet på både fram- och baksida. Jag blir ju knäpp av sånt. Måste känna mig lite omhuldad och ifred.

Så nu finns det en hel del på tillväxt på baksidan: schersmin och vita syrener mot grannen samt fruktträd mot allmänningen.
På framsidan håller vi på att planera ett litet bygge. Vi ska sätta stolpar längs hela staketet på hörnan och överliggare emellan. Där ska blåregn och pipranka få klättra upp.

Den nu faluröda förstukvisten ska bli vit och mer i stil med husets boxighet. Jag har lite problem med att man inte följer stilen. Blir bara Villa Villerkulla av alltihop då tycker jag.

Vissa saker vill vi vänta med för att se hur vi kommer att använda huset och trädgården på sommaren. Att ha för bråttom kan bli dyrt om man får ändra om allt igen.

Det vi bestämt vet är att södergaveln ska bli vår ätbara del. Terrasser med kryddor, bär och grönsaker. Så härligt!

Vi har ju bott med trädgård tidigare och det var just det jag saknade när vi bodde i lägenhet. Det är nåt speciellt med att fixa i sin trädgård. Jag vill ha den så lättskött det går men det känns verkligen nästan andligt att köra ner fingrarna i moder jord, slita och smutsa ner sig rejält. Bra kontrast mot att ta på sig märkesblus och åka till Hufvudstaden som har sina fördelar.

Idag ska morfar (min pappa) komma över och hjälpa oss att såga till det sista till bygget. Vi har varit på Mullers konditori och köpt Catalaner som är hans och Fs favoritbakverk så vi kan ta obligatorisk byggfika. Sen får vi vänta på varmare väder för att kunna måla och fixa med växterna.

Håller tummarna för en fin påsk så vi kan vara mer i vår älskade lilla trädgård.

Önskar alla en härlig lördag!

//Åsa

Barry Manilow

För några år sen när Spotify var nytt hamnade jag på en mycket trevlig och blöt kräftskiva. Efter maten blev det drinkar och spontandans och efter ett tag körde vi "spela en låt från en skiva du har som du skäms för". 

Först och främst funkar den här leken bara i äldre generationer eftersom ingen köper "skivor" nuförtiden. Men det jag reflekterade mest över var "som du skäms för". Som vuxen människa kan man göra saker man skäms för eller i alla fall borde skämmas för. Det kan vara att bedra sin partner, behandla nån illa, ljuga etc. Men ska vi gå omkring och skämmas för vad vi har i vår gamla skivback? 

Jag förstod vad de ville ha i alla fall och slängde på nån låt med Michael Bolton. Men skäms gör jag inte för att jag har den cdn. 

För vad handlar det här om? Är vi bara förvuxna ungdomar som fortfarande är oroliga att vi inte får vara med i det balla gänget? Jag kan direkt säga att jag aldrig platsat där. Jag är alldeles för snackig och högljudd för att det skulle funka. De coola verkar mest gå omkring och tycka att allt är lite lagom trist och det funkar inte för mig.

Jag hade mina perioder precis som alla andra i tonåren. Då jag var rädd för att bli mobbad och rädd för att hamna utanför och bli ensam. Då försökte jag desperat köpa "rätt" kläder och göra avkall på min personlighet så jag skulle passa in. Jag gav tom nån ironisk mobbingkommentar till nån tjej i klassen i stil med " snygga örhängen" när hon kom med nåt gräsligt i öronen en dag. Hon reagerade som jag gjort nåt år tidigare när nån sa "snygg tröja" med fnissigt tonfall. Hon sken upp och sa "Tack" för hon tyckte ju själv såklart att de var fina. Och varför kan det inte vara ok att tycka olika? Som ni märker eftersom jag skriver om denna händelse så spökar den fortfarande i mig. Det här är nåt jag skäms över - inte Michael Bolton!

Men det funkade inte särskilt länge - tack och lov.  Att försöka vara tuff. Jag har aldrig heller riktigt kunna sätta mig över andra på det sättet som de där tuffa klasskompisarna gjorde. Jag hade kul med alla och det får man ju inte om man ska vara cool. 

Nån som aldrig någonsin har försökt anpassa sig till de coola är min man. Jag minns när han gick omkring i skolkorridoren med snusnäsduk i bakfickan  efter att "Dancing in the dark" med Bruce Springsteen kommit ut. Jag är helt övertygad att det var några som tyckte det såg löjligt ut men sånt har aldrig bitit på honom. Han är som teflon. Han bryr sig inte. Han körde sitt race. Det var nog därför han aldrig blev mobbad heller. Jag har stor beundran för den mannen.

Så mycket föll på plats i mitt liv när vi träffades. Tex Barry Manilow. Inte trodde jag att jag någonsin skulle träffa någon som också gillar Barry Manilow! Lästa någonstans att de tom spelade hans musik som tortyr i nåt fängelse. Ha!

Som första födelsedagspresent från mig fick Fredrik en Greatest Hits med Barry och på den vägen är det...

In i dimman...

Bokstavligen!

Direktbussen till Gullmarsplan susar idag igenom ett dimmigt och drypande landskap.

Jag vet att det är grått och smutsigt och kalt men jag tycker att det är rätt vackert. Ger ett sorts lugn.

Det känns även mentalt som om jag är på väg in i dimman när jag tänker på dagens schema på kontoret. Vissa dagar är bara så.

Men jag var "tvungen" att ta ledigt imorgon eftersom F har ett möte så det betyder att det är fredag idag för mig. Det innebär att jag får ett glas vin - en helt annan dimma!

Imorgon ska jag ha nåt jag längtar efter - en dag ensam med Sonja. Det är jättemysigt att vara tillsammans hela familjen men det blir nåt speciellt när det bara är vi.

Efter min mammaledighet trodde jag att det inte var nåt problem att bara börja  jobba heltid. Fredrik skulle ju vara hemma ett år. Men jag märker hur jag mår mentalt dåligt att vara ifrån min familj såhär mycket. Reptilhjärnan har satt igång. Grundläggande behov av att vara nära mitt barn.

Jobbigt? Ja. Opraktiskt? Nja. Dåligt? Nej, det tycker inte jag. Jag blir lite glad av att jag inte förträngt mina känslosystem och naturliga impulser så pass att jag bara kan ta rationella beslut baserade på logik. De är ju inte alltid bäst...

Den tråkigaste känslan som finns är att inte veta vad som gör en lycklig. Har haft den rätt många gånger under långa tider. Just nu vet jag. Då tänker jag agera på det.

Min man sa en så klok sak häromdagen: "Väldigt få människor ligger på sin dödsbädd och tänker - Jag spenderade alldeles för mycket tid med min familj"

Kanske kan vara bra att tänka på ibland...vad vi vill se tillbaka på innan vi går in i den sista dimman.

//Åsa

Min tid, vår tid

Det vi slösar med tills vi inte har någon. Tid.

Och precis så har det känts för mig - att jag inte har någon tid. Men jag ser nu att jag har lika mycket tid som alla andra. Jag behöver bara omprioritera.

Mindre tid på jobbet betyder såklart mindre pengar men vad betyder pengar om du aldrig får träffa din familj, aldrig hinner sköta din hälsa eller i värsta fall riskerar att bli utbränd?

Lätt att säga - svårt att leva upp till. Tryggheten i det jag har och osäkerheten i nåt nytt och okänt. Jag är både skräckslagen och tycker det är lite spännande.

Det här är väl vår tids problem - att vi vill ha och göra allt. Det blir lite av allt med risk att inget blir särskilt bra eller helhjärtat. Inte konstigt att ADHD boomat. Vem kan överhuvudtaget fokusera på en sak i taget idag?

Så det blir överst på min lista - att fokusera. Först och främst på det lilla sockergrynet på bilden och hennes pappa.

//Åsa

Livets trappor

Uppför, två steg i taget, krypfart, nerför. Det kan svänga fort. Åt båda hållen.

Tänkte ta mig an kontorets trappor för att slippa några mammakilon i alla fall. De och på Centralen. Varje morgon jag jobbar.

Mitt schema med långa resor lämnar inte mycket tid över just nu och den lilla tid jag har vill jag ge till min familj.

Vardagspusslet. Tar en översyn med rejäla förändringar till hösten. Lätt att bli blind och missa möjligheter till förändring. Mode switch!

//Åsa

Sol och musik

Utö syns i morgondiset över ett stilla vatten denna fantastiska, soliga tisdagsmorgon. Bilden är däremot från i somras.

Tänk vad lite ljus och fågelsång kan göra med humöret. Lägg sedan till en riktigt bra låt och du får kämpa för att hålla mungiporna nere.

Sov så pass djupt inatt att det inte blev mer än en enda anteckning i sömndagboken. Jo jag går utredning för min sömn. Den har aldrig varit bra men efter perioden med amning varannan timme dygnet runt blev sömnen en ren katastrof. Dags att ta tag i.

Men en solig morgon gör mer än alla utredningar i världen. Min man brukar säga att jag blir såhär varje år i februari och att jag bara måste försöka stå ut tills ljuset kommer tillbaka i mars. Börjar tro att han har rätt men säg för sjutton inte det till honom.

//Å

Marsmorgon

Blä!

Måndag morgon med slask och råkyla.

Men jag fick träffa Sonja på morgonen och jag blev skjutsad till bussen där jag nu lyssnar på Spotifys "Veckans tips" och skriver detta så allt går att piffa upp.

Jag verkar befinna mig i nån fas där mycket ställs på sin spets. Det brukar ju bli så...att allt kommer samtidigt. Kanske för att tvinga fram beslut från oss? Kanske för att det är först när vi blir riktigt pressade och nära att förlora allt som vi kan se vad som egentligen är viktigt och ta vettiga beslut.

Så jag tar tacksamt emot det här. Även om det inte känns så skoj när man 3.42 ligger sömnlös med en klump i magen. Jag ska tydligen ta tag i nåt och lära mig nåt så jag kan ta ett bra beslut. Så kör i vind - här kommer jag!

//Åsa

Testning, testning.

Efter kloka ord från mina nära och kära drar jag så igång. Helt utan tanke och mål. Mitt enda syfte är att få skriva eftersom det är det som jag helst vill göra.

Så vad kommer att finnas på dessa sidor? Väldigt spridda skurar som helt beror på dagsformen.

Den här helgen har varit lite banbrytande för F och mig. Vi har umgåtts med vänner och familj varje dag - vi som är lite ensamvargar. Men mitt i all trötthet som snart 2-åriga Sonja för med sig och all stress som jag upplevt på sistone så upptäckte jag att mina batterier laddades fantastisk av Mysfredag med guddottern, Middagssnack med äldsta väninnan och Födelsedagsbrunch med föräldrarna.

Jag kommer inte göra avkall på mig själv. Jag värderar fortfarande ensamtid högt men variation kan ju vara en tanke...

Nu - familjetid - det bästa!

//Åsa