För 100 år sedan bodde jag ett år i Moçambique. Mitt i bushen. Ingen el och inget rinnande vatten. Jag fick malaria, amöbor och allt däremellan. Det var ett av de bästa åren i mitt liv.
Jag har massor av otroliga historier och upplevelser från den tiden. En är om Illha de Moçambique. En ö i norra delen av landet, där jag höll till.
Vi skulle ta en veckas exkursion. Jag och väninnan Sandra ville besöka ett antal byar för att undersöka vad man hade för lokal och småskalig tillverkning för att bli inspirerade till våra egna utvecklingsprojekt. Tanken var att gå från vår by längs en stig genom djungeln vi hört talas om och stanna i de tre byar som låg längs vägen. Det visade sig att det gick fortare att gå den vägen än vi trodde och helt plötsligt hade vi ett par dagar över. Vi hade hört talas om Illha de Moçambique och hur vackert det var och beslutade oss för att försöka hitta dit.
Med hjälp av mycket armviftande, lite Macua (lokalt stamspråk) och knagglig portugisiska fick vi nys om en buss som gick ut till ön. Vi gjorde som alla andra och satte oss att vänta där bussen brukade stanna. Tidtabeller var ingen stor grej. Kom den inte fick man komma tillbaka nästa dag.
Bussen kom och tog oss längs söndersprängda vägar ut mot kusten och ön. Sista etappen var en lång smal träbro som knirkade och knakade under bussens tyngd. Våra medpassagerare såg lugna ut och bara log så där som alla gör i Moçambique. De informerade oss också om att det fanns ett hotell på norra delen av ön.
Att kliva av bussen var som att göra en tidsresa. Vi var ju vana med övergivna och sönderskjutna kolonialbyggnader men det här var nåt annat. Allt var så välbevarat. Man kunde se vilken rikedom som funnits här innan inbördeskriget och avkoloniseringen. Vita stränder, ståtliga byggnader i starka färger, stora torg och parker. Nu flagad färg och puts. Ogräs som sprängde stenläggningarna. Hotellet bjöd på en natt med öppna fönster mot Indiska oceanen vars ljumma bris fick de långa vita gardinerna att dansa till vågornas brus. Hela upplevelsen var som en saga eller dröm. Ja förutom att vi blandade för mycket klor i vårt dricksvatten för att rena det så vi kräktes hela natten. Alltid nåt som tar ner en på jorden.
Historien kan bli mycket längre och mer detaljrik men jag håller där. Ville mest värma mig och er med soliga minnen den här snöiga onsdagen.
//Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar