Fel passform?

Lyssnade på en intressant föreläsning om kreativitet igår.

Mycket jag såklart kände igen men ibland behöver man höra det igen. Sedan var det en del jag blev glatt överraskad och förvånad att höra. En hel del klarnade.


ENSAMHET:

Jag har alltid haft behov av att dra mig undan i perioder. Ibland länge (läs månader), ibland bara fem minuter. Minnen finns ända från lekskolan att jag behövde en stund för mig själv och att det då tisslades och tasslades om detta. Jag kände mig konstig. Jag fick också tidigt lära mig att mitt behov av ensamhet beror på inre stress och överkänslighet. Ett fack jag känt mig intvingad i och aldrig bekväm med. Hur kunde jag vara svag? Jag som kände mig så stark.

Väldigt kreativa människor har större behov av att dra sig undan i perioder. Kunde ingen ha sagt det till mig när jag var 5 år!

Missförstå mig inte. Jag älskar att umgås med folk, Har många vänner jag inte vill leva utan och får klåda om jag inte får prata med F varje dag. Positivt umgänge är också viktigt för kreativiteten.

Så ni som känner igen er - grattis! Fortsätt njuta av ensamhet!


SAMARBETE:

Samarbete i för hög grad hämmar kreativitet. Visste du det? Det blir en för hög anpassning till gruppen. Du dämpas. Du förlorar din individualitet.

Du kan ju precis som jag hitta fantastiska samarbetspartners ibland som gör att 1 + 1 = 3. Såna kollaborationer är underbara att vara i. Jag kan känna mig hög på livet i dagar efter såna möten. Men det är viktigt att även få arbeta individuellt för att få fram de riktigt kreativa lösningarna.

Jag har inga problem att ta vilken roll som helst i en grupp; ledare, utförare, medlare eller passiv slacker. Däremot har jag inte alltid tyckt att det blir så bra eller är så kul. I skolans värld är ju den sociala faktorn hög också. Det gäller att passa in. Att försöka driva igenom en egen bra idé är inte alltid så poppis. Bättre att vara en medelmåttig ja-sägare. Eller ännu hellre inte säga någonting. Då får du vara med i gruppen. Detta har aldrig passat mig. När jag försökt har det krupit i kroppen på mig.

Kanske är jag extra känslig eftersom jag växte upp i DDR-Sverige där ingen teckning fick hänga högre än den andra. Alla skulle stöpas i samma form.

Nåt du identifierar dig med? Kör på! Tänk mer själv. Odla din individualitet.


VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR STOR?

Termen renässansmänniska kännetecknar någon som kan lite av varje. Man har flera vitt skilda intresseområden och är ständigt nyfiken på nya saker.

Detta är urtypen för någon som är väldigt kreativ.

Rekryterare idag tycker att det här är en negativ egenskap. Man saknar fokus. Är opålitlig. Tänk vad fel man kan ha!

Jag har sysslat med allt mellan himmel och jord och har många gånger varit lite avis på de där som gått en rak väg i livet. Det måste vara så skönt! Att vara helt säker på vad man vill.

Och det bästa är att inget är fel. Det viktigaste är ju att man är sann mot sig själv. Gå en rak väg om du vill det eller i kringelikrokar om det smakar bättre.

Framför allt - fortsätt vara nyfiken!


SLUTA TÄVLA

Tävlingar är rent hämmande för kreativitet.

Vi får lära oss tidigt att det finns "vinnare" och "förlorare". Vad gör det med oss? Från början är vi alla kreativa genier och idrottsmän/kvinnor. Sen kommer nån och säger att gräs ska målas grönt och hur man ska hoppa över en plint och vips så är allt borta.

För kreativiteten är vägen det viktigaste, inte målet. Det är att utföra uppgiften i sig som är njutningen. Inte den färdiga produkten.

Om du t.ex. klättrar i berg så är det viktiga själva klättringen, inte att komma till toppen. Om du läser en bok är själva läsandet huvudsaken, inte att nå slutet. Om du äter en god måltid är just ätandet och smaken det viktiga, inte att bli klar.

Så njut här och nu av det du gör och titta mindre på resultatet. Blir det bra är det bara en bonus - inte huvudsaken.


HÅLL TYST

Ja visst! Att berätta om planer och idéer för tidigt och få negativ kritik är rena döden för kreativitet.

Internet var ju bara en övergående fluga sa nån minister för 20 år sedan. Telefonen var onödig, flygplan nåt från hin håle själv o.s.v.

Kom ihåg den sorgliga sanningen att folk blir rädda inför nya saker och idéer. Det är så lätt att kritisera. Avundsjukans gröna huvud är också fult. Om du gör nåt positivt med ditt liv kan det bli en påminnelse att personen mitt emot inte gör det. Då är det också lätt att kritisera.

Beröm och uppskattning göder såklart kreativitet så välj vilka du pratar med och var försiktig i det tidiga skedet.


Lycka till med ditt kreativa liv!

//Åsa

Min räddning

Hej mitt vinterland!

Nyckfulla november bjuder på ett vitt landskap igen. Den låga solen värmer uppburrade småfåglar och skapar ett drippdroppande från tak och träd.

I år kan jag faktiskt njuta av det.

Jag har aldrig i vuxen ålder tyckt om vintern. Eftersom jag inte sysslar med några vintersporter har den bara varit till besvär. Inställda och försenade tåg och bussar, hala vägar och trottoarer, glafs och ett evigt skrapande, skottande och sopande.

Men nu finns det ett litet yrväder som skrek "Snö! Jippi!" när hon tittade ut i morse. Hur sjutton går det att deppa ihop då? Äntligen kan jag se det vackra och roliga med den här årstiden. Det hjälper ju självklart att jag slutat pendla.

Jag vill till och med ge det där med skidor en chans till. Skridskor får vänta. Snö är mjukare än is även om min naturliga vaddering har tilltagit sedan jag försökte sist. Men först blir det snögubbar och stjärtlapp med Sonja.

//Åsa

Barnfritt

Så kom Sonja iväg till förskolan igen efter en vecka hemma i sjuksoffan (läs rasat omkring som en tokig).

Vi är ju väldigt restriktiva med antibiotika men nu fick vi ge oss. Efter sprucken trumhinna ville läkaren absolut att hon skulle äta riktigt besk medicin. Luftrörskatarren fick läka ut av sig själv.

Problemet var ju bara att även jag fick antibiotika (!), lunginflammation och öroninflammation. Och jag som undrade varför jag var trött! Så nu ligger jag kvar hemma på soffan. Pigg när jag inte rör mig. Som en 80-åring efter ett par steg i trappan.

Jag har aldrig varit så mycket sjuk som efter vi fick Sonja. Jag visste ju att det skulle bli så men jösses! Det eskalerade ju ännu mer den här hösten när hon började förskolan. Försöker trösta mig med att det kanske bygger upp ett starkare immunförsvar på sikt. Kanske.

Egentligen har jag varit mycket förkyld ända sedan jag hade mina utbränningar för 15 år sedan. Det är som att min kropp nuförtiden säger till mig att sakta ner med halsont istället för sammanbrott. En framgång antar jag.

Läste någonstans att det lite grovt överdrivet finns två typer av människor om man ser på hälsoreaktioner. (Och absolut ingenting mitt emellan för livet är ju bara svart och vitt.)

Den ena sorten blir småkrassliga mest hela tiden och kan upplevas som lite gnälliga över sin hälsa. Den typen lär sig att ta hand om sin hälsa - eftersom de måste. De blir väldigt medvetna och lyhörda på sin kropp men får betala med småförkylningar och diverse krämpor.

Den andra sorten är de där som aldrig blir sjuka. De har plåtmage och inga sjukdagar. Problemet för de är att de inte lär sig att ta hand om sig och att första varningen att hälsan är i kris kan bli en hjärtinfarkt. Det är om dem man säger "men han/hon som var så hälsosam och pigg jämt".

Ärligt talat vet jag inte vilken sort jag föredrar. Jag tillhör absolut den första. Kan rabbla upp minst 20 krämpor dagligen. Min man brukar kalla det för 24-timmarstumören. Jag har alltid ett helt skåp med olika vitaminer och kurer hemma. Min handväska väger bly för jag bara måste ha med mig alvedon, ipren, treo, skavsårsplåster, munsårssalva samt en flaska vatten att skölja ner allt med. Ja kanske inte skavsårsplåstren då.

Tur att min man är av den andra sorten.

Dessutom är han en person som njuter av att ta hand om andra. Passar mig utmärkt. Jag njuter av att bli omhändertagen! (I alla fall uppassad.)

Men idag njuter jag av barnfritt.

Inga tecknade serier eller spel på paddan som plippar och ploppar.

Det blir en onlinekurs, skriva och nåt härligt vuxenprogram.

//Åsa

Tid för reflektion

F sa hela tiden att Trump skulle vinna. Jag ville inte tro det och valde att som många andra bara hitta alla fel på Trump och allt rätt med Clinton.

Många åsikter och tankar susar runt på sociala medier idag. Många är chockade. Många skriver att de inte förstår. Det skrämmer mig mest. De som inte förstår. Och att de inte ifrågasätter varför de inte förstår.

Jag tycker det är viktigt att vara självkritisk. Jag tycker det är viktigt att tänka och uttala det obekväma.

Idag anser vi oss kommunikativa eftersom vi sitter med sociala medier och annan information i knät dygnet runt. Det är tydligt att vi inte är det. Att vi inte lyssnar. Att vi inte ser. Annars skulle vi förstå varför Trump och tex Sverigedemokraterna vinner mark.

Vi sitter i våra slutna facebookgrupper och gillar allt som våra likatänkande vänner delar från utvalda medier. Om nån så mycket som reser ett pekfinger åt nåt annat håll hängs de ut och sablas ner. Drevet går och du är ute i kylan.

Vi har skapat ett censursamhälle av värsta sort. Värsta sort eftersom vi inte ens ser att vi censurerar.

Många väljare i USA som röstade på Trump har sagt att de inte ens vågat säga detta till sina närmaste. Är inte det skrämmande? Samma sak gällde här i Sverige när Sverigedemokraterna fick så mycket röster. Man vågade inte berätta hur man röstade. Vad säger det om ett samhälle?

Jag hade önskat att Hillary kunde hålla segertal idag och att inte Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Men jag väljer att inte peka finger, kalla folk för idioter och bygga upp högre murar mellan mig och den bakom i kön på Ica och bredvid mig på bussen. Jag väljer att reflektera över vad ett öppet samhälle egentligen är och vad mitt bidrag kan vara.

Vad väljer du?

//Åsa